Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUTTRA kut3ra2, v.2, förr äv. KOTTRA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (jfr 1 b β nedan); jfr KUTTER, sbst.3 (se avledn.).
Ordformer
(kott- 1662—c. 1740. kut(t)- 1693 osv. kuuth- 1594)
Etymologi
[jfr sv. dial. kuttra, tala sakta (i smyg), sjunga dovt (som en domherre), darra av köld, kuttra ihop, hålla förtroligt samtal, nor. kutre, ge ett skälvande ljud ifrån sig (om djur); ljudhärmande. — Jfr KVITTRA]
1) (utom i a, b föga br.) ge ifrån sig ett (svagt) tremulerande l. ofta avbrutet ljud; bubbla, porla; äv. i p. pr. ss. adj., om ljud: tremulerande. Sahlstedt (1773). Flöjternas kuttrande toner. Hirn Hearn Exot. 1: 186 (1901). Babypojken ligger och kuttrar i sin säng. SvD(A) 1934, nr 284, s. 13. jfr (†): Stora bläddror stego upp (ur den kokande grytan) under mycket kuttrande. Almqvist TreFr. 2: 166 (1842). — särsk.
a) (ngt vard.) om person: tala l. säga (ngt) lågmält (o. med öm röst); med pluralt subj. äv.: samtala lågmält (o. förtroligt); äv. i p. pr. ss. adj., om röst l. dyl.: som liknar ”kuttrande”, lågmäld (o. öm). SkrGbgJub. 6: 327 (1594). (Bröllopsgästerna) Kottrade sinmelan uthi sängiana. 2Saml. 35: 222 (1662). Ett förälskadt par, som går och svärmar och kuttrar. Palmær Eldbr. 103 (1842). Mjuka, kuttrande röster såsom av ett älskande par. Hedenvind-Eriksson Hjul. 64 (1928).
b) om vissa djur: frambringa ett skälvande läte; numera företrädesvis i fråga om vissa fåglars, i sht duvornas, läten; äv. i p. pr. ss. adj., om läte: som liknar kuttrande, skälvande. AWollimhaus Vitt. 40 (1667); i anslutning till a. Orren och Kädren kuttra om morgonen. Biberg Linné Oec. 20 (1750). (Duv-)Hannen .. (kallar) sin maka genom kuttrande läte. Nilsson Fauna II. 2. 1: 132 (1828). (Turturdurans) milda kuttrande ”turr turr” innebär någonting på samma gång ljuft smekande och vemodigt klagande. 2NF 6: 1031 (1906). — särsk.
α) (i vitter stil) med innehållsobj. Där kuttrar dufvan ömhets språk i Aspens höga topp. Liljestråle Fid. 896 (1797). Fröding NyttGam. 11 (1897).
β) (mera tillf.) ss. vbalsbst. -ing, i mer l. mindre konkret anv. De gurglande kuttringar, som flöda öfver myren från alla sidor. Knöppel SvRidd. 18 (1912; i fråga om orrtuppar).
2) (†) om levande varelse: skaka l. skälva av köld, ångest l. dyl. (under frambringande av ett skälvande ljud); huttra (se d. o. 1); jfr KYTTRA. Vultejus Post. P 1 a (1686). När det vintras, när det rägnar, / När jag kuttrar inom hus. Dalin Vitt. II. 4: 79 (1743). Frysa så att man skälfver och kuttrar. Weste FörslSAOB (1823). Samtiden 1873, s. 14 (bildl.).
Särsk. förb. (till 1 a; ngt vard.): KUTTRA BORT10 4. (föga br.) fördriva (en stund o. d.) under lågmält o. förtroligt samtal. Du trodde kanhända att vi suttit och kuttrat bort eftermiddagen? Carlén Köpm. 1: 401 (1860).
Avledn.: KUTTER, sbst.3, n. kuttrande; särsk.
a) till 1 a. Wecksell DHjort 10 (1862). Det var kutter och smek under lummiga grenar. Fröding Guit. 43 (1891). jfr KÄRLEKS-KUTTER.
b) till 1 b. Braun Dikt. 1: 103 (1837). Blådufvornas kutter. PT 1909, nr 58 A, s. 3. jfr Broman Glys. 3: 428 (c. 1740). jfr DUV-KUTTER.

 

Spalt K 3294 band 15, 1938

Webbansvarig