Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KVARKA kvar3ka2, r. l. f.; best. -an; förr äv. KVARK, sbst.3, r. l. m.; best. -en; förr äv. KVARKE, r. l. m.; best. -en.
smittosam hästsjukdom som bl. a. yttrar sig i katarr i de övre luftvägarnas slemhinnor o. ansvällning av o. varbildning i närliggande lymfkörtlar samt hög feber o. hosta. IErici Colerus 2: 238 (c. 1645). Lindestolpe Frans. 108 (1713). Några undermåliga hästkrakar med kvarka. Lundquist Jensen Himm. 222 (1907). — särsk. i överförd l. bildl. anv.
a) om liknande sjukdomar hos andra varelser än hästar.
β) (numera bl. vard.) om förkylningssjukdom (hosta o. d.) hos människa. Moræus Schonæus 392 (c. 1685). Om hösten har bonden värk och om vintern kvarka. Ström SvenskOrdspr. 245 (1926).
-KUR; pl. -er. —
-MEDEL. medel mot kvarka. —
B (†): KVARKE-BÖLD, se A. —
-GRÄS. örten Trigonella fœnum græcum Lin., vars frön förr användes ss. botemedel mot kvarka; jfr BOCKHORN 2 a, FENUGREK. Tillandz B 8 a (1683).
Spalt K 3341 band 15, 1938