Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVERELL, r. l. f. (AOxenstierna Bref 4: 104 (1643), VRP 1690, s. 521) l. n. (ÅngermDomb. 20/1 1644, fol. 13, Spegel Dagb. 120 (1680)); best. -en (AOxenstierna Bref 4: 104 (1643), VRP 1690, s. 521), ss. n. -et (ConsAcAboP 2: 79 (1657), 3Saml. 7: 40 (1669)); pl. -er (VDAkt. 1781, nr 308, Lilljebjörn); äv. KVEREL, r. l. f.; pl. -er.
Ordformer
(que-, qve- 1669—1874. -el 1631—1734. -ell(e) 1644—1874)
Etymologi
[formen kverell av fr- querelle, formen kverel av t. querele; ytterst av lat. querela, till queri, klaga. — Jfr KERELL]
(†)
1) kla. gomål. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650, 1668). FörarbSvLag 8: 187 (1734).
2) gräl l. träta (med slagsmål). Deres quereler, veet Gudh den aldrahögste, hafve varet migh okäre … De säge .., att de nu ähre godhe venner. OxBr. 10: 319 (1631). Jag älskade mycket att åse de små quereller pojkarne emellan, som deraf (att jag kastade äpplen till dem) uppstodo. Lilljebjörn Minn. 131 (1874).
Avledn. (†): KVERELLERA, v. (que-, qve-) [efter fr. quereller] (†) gräla l. träta (o. slåss). Swedberg Schibb. 293 (1716). Sahlstedt (1769).

 

Spalt K 3386 band 15, 1938

Webbansvarig