Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVERULANT kve1rulan4t l. kver1-, l. -ɯl-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[jfr t. kverulant; till mlat. querulans (gen. -antis), p. pr. till querulari, klaga (se KVERULERA)]
person som ständigt klagar l. grälar l. bråkar därför att han (hon) av ringa l. blott inbillad anledning anser sig förorättad l. missaktad l. åsidosatt o. d.; grälsjuk person, bråkstake, processmakare. Dalin (1871). Böök Stridsm. 226 (1910). De kroniskt missbelåtne, kverulanterna och grälmakarna. GHT 1934, nr 144, s. 9.
Ssgr (psykiatr.): KVERULANT-FÖRRYCKTHET. = -SJUKA. Gadelius Själsl. 3: 284 (1922). —
-SJUKA. sjuklig benägenhet att anse sig förorättad o. dyl. o. på grund därav klaga l. gräla l. bråka, kverulans; sjukligt rätthaveri; processmani; sjuklig lust att bråka. Wigert PsykSj. 1: 184 (1924). —
-VANSINNE~020, äv. ~200. = -SJUKA. NF (1889).
Avledn.: KVERULANTISK, adj. NordT 1931, s. 348. —
KVERULANTISM, r. (läggning för) kverulans. SvD(A) 1935, nr 288, s. 5.

 

Spalt K 3386 band 15, 1938

Webbansvarig