| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KVINNLIG kvin3lig2, adj. -are (i bet. 2). adv. -A (†, Gl1Petr. 3: 6 (Bib. 1541), Hamb. (1700)), -EN (†, Linc. (1640), Heinrich (1828)), -T.
1) om person (mera sällan djur): som är av honkön; som är kvinna; ss. bestämning till kollektivt huvudord: som består l. utgöres av kvinnor. En kvinnlig varelse. Ett kvinnligt väsen. Kvinnliga släktingar, arvingar, bekanta, vänner. Kvinnliga elever. Kvinnlig ungdom. Kvinnliga läkare, tjänstemän, butiksbiträden. Kvinnlig personal. Geffuer thet quinligha kärillet (så som thet ther swaghlighast är) sina äro. 1Petr. 3: 7 (NT 1526). En qvinnlig kusin. PT 1902, nr 38 A, s. 3. Kvinnliga kontoristförbundet. KKFKrön. 1918, nr 1, s. 1. — särsk.
a) i uttr. (på) den kvinnliga linjen l. sidan o. d., (på) kvinnolinjen resp. kvinnosidan. Lind (1749).
b) (†) i pl. best. i substantivisk anv.: kvinnorna. Om jag varit vidskepelig, så hade jag liksom de qvinlige, dömt efter hvem som bygt huset. Dalin Arg. 1: 102 (1733, 1754).
2) som har (vissa av) de egenskaper som anses karakteristiska för kvinnan.
a) med tanke på egenskaper som anses ”goda” l. ss. en prydnad för kvinnokönet; stundom övergående i bet.: mild, ljuv. Jungfrun, fordom mild och älskvärdt qvinlig. Arnell Moore LR 1: 16 (1829). En sannt qvinlig menniska. Schulthess (1885). Kvinnliga kvinnor. Wägner Norrt. 23 (1908).
b) med tanke på egenskaper som anses klandervärda; äv. (numera föga br.) om manlig individ: vek som en kvinna, omanlig, klemig, feminin; äv. om sinnelag. Muræus Arndt 1: 139 (1647). Man finner många männ, som äro qwinligen, och blödigt sinnade. Isogæus Segersk. 602 (c. 1700). Då voro .. Europas Nationer manlige och starke, men våre Tider äro mera qvinlige. Lanærus Försök 31 (1788). (Fru Brenner) är pratsam och kvinnligt ordrik (i sina dikter). SvLittH 1: 274 (1919). — särsk. (†) övergående i bet.: lättfärdig. Linc. Cc 3 b (1640).
3) som tillhör l. utgör en del av en kvinna; som är karakteristisk för en kvinna l. kvinnan; kvinno-. Den kvinnliga stämman. Kvinnliga organ. Et qvinligt öga. Bellman (SVS) 1: 77 (c. 1772, 1790). En musik som är alltför stark för kvinnliga nerver. Lundegård Stormf. 116 (1893). — särsk.
a) i uttr. kvinnligt kön, kvinnokön, feminint kön; äv. konkret (i sg. best.): kvinnokönet, kvinnorna. Thenne lärdom (är) för thet qwinsliga könet myckit nyttig. JPGothus EHeldin C 1 b (1636). Ett substantiv av kvinnligt kön (feminint). Cannelin (1921).
b) om egenskap: som tillhör en kvinna l. kvinnan; som förekommer hos kvinnan; som är karakteristisk för kvinnan; äv.: som påminner om en kvinna(s); jfr 2. Kvinnlig fägring. Kvinnlig dygd, blygsamhet, ambition. Kvinnlig svaghet, obeslutsamhet. Ehrenadler Tel. 318 (1723). Landskapets mjuka linier och kvinnliga skönhet. De Geer Minn. 2: 112 (1892). En .. blandning av manlig mentalitet och kvinnlig oberäknelighet. Hellström Malmros 26 (1931). — särsk. [efter t. das ewigweibliche (Goethe)] i uttr. det evigt kvinnliga, om det (alltid sig lika) mest karakteristiska för kvinnan, det typiskt kvinnliga; ofta skämts. Lysander Faust 100 (1875).
c) om handling, tänkesätt, uppträdande o. d.: karakteristisk för kvinnan; ofta med nedsättande bet.; stundom övergående i bet.: omanlig (jfr 2 b). Gl1Petr. 3: 6 (Bib. 1541). (Då) hon ther vthöfwer effter Quinnerligh wijsz wredgadhes. Schroderus Liv. 678 (1626). At gråta och utgiuta tårar är elendigt och qvinligt. Lundberg Paulson Erasmus 182 (1728). Hennes logik är mycket qvinlig, det vill säga, den är ingen logik. PT 1881, nr 78 A, s. 3. Siwertz Sel. 2: 87 (1920).
e) (†) i uttr. kvinnlig börda, om ännu icke framfödt foster. Gustaf II Adolf 559 (1623). Humbla Landcr. 430 (1740).
4) som är avsedd för l. användes l. utövas l. utföres av kvinnor; särsk. dels om klädesplagg o. d., dels om värksamhet l. rättighet o. d.; kvinno-. Kvinnliga klädesplagg. Kvinnliga göromål, sysslor, handarbeten. Kvinnlig gymnastik, idrott. Bliberg Acerra 253 (1737). Den qvinnliga undervisningen. Wåhlin Skoltal 220 (1888). Lärarinnor i kvinnlig slöjd. Lundin KvSlöjd 115 (1892). Den kvinnliga rösträtten. RiksdP 1919, 1 K. nr 43, s. 8.
6) [jfr motsv. anv. av t. weiblich; efter fr. rime feminine, vers feminin; i franskan giva de feminina orden detta slags rim, medan de maskulina orden giva de enstaviga rimmen] versl. om rim: tvåstavig med huvudtonen på den näst sista stavelsen; motsatt: manlig; äv. om cesur: som inträffar efter ord (eller ordförbindelse) med huvudtonen på den näst sista stavelsen; förr äv. om vers: som har kvinnligt rim. Thet Qwinlige Rijmslutande. Arvidi 33 (1651). Dens. 156 (om vers). Enberg SvSpr. 437 (1836; om cesur). Beckman SvSpr. 266 (1904).
7) [efter t. weiblich] guldsmed. bildl., om safir: ljusblå. JournManuf. 4: 156 (1834). (Ekenberg o.) Landin 543 (1893).
Spalt K 3430 band 15, 1938