Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVINTA kvin3ta2, r. l. f.; best. -an, i bet. 3 i best. anv. vanl. utan slutart.
Ordformer
(förr äv. q-)
Etymologi
[ytterst av lat. quinta, femininum av quintus, den femte (se KVINT, sbst.1)]
1) (†) mus. = KVINT, sbst.1 1. Linc. (1640; under diapente). VetAH 1748, s. 57.
2) mus. = KVINT, sbst.1 3. BtVLand 2: 19 (1760). Höijer (1864). Fornv. 1930, s. 330.
3) [eg. elliptiskt för nylat. quinta classis, den femte klassen] (förr) femte klassen i den äldre lärdomsskolan; apologistklass (se d. o. b); äv. om klassrummet. Björkegren 469 (1784). Hvad som .. sades i katedern uppe i qvarta, hördes långt ner i qvinta, den lägsta klassen eller apologistklassen, som på den tiden utgjorde skolans real-linie. Böttiger 6: 30 (c. 1875). Strindberg TjqvS 1: 41 (1886). 2NF (1911).
4) skogsv. viss kvalitet (den femte sorten) av sågade trävaror; äv. i adjektivisk anv. Qvinta plankor. GHT 1896, nr 267 A, s. 3. Vid råsorteringen (av timmer) skiljer man i regel kvaliteterna endast i osorterat, kvinta och utskott. Edberg TräB 76 (1929). HantvB I. 2: 40 (1934).
Ssg: (4) KVINTA-VARA, r. l. f. skogsv. vanl. i pl. HbSkogstekn. 520 (1922).

 

Spalt K 3434 band 15, 1938

Webbansvarig