Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVÄK kvä4k, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. q-. qvääk 1824)
Etymologi
[jfr d. kvæk; vbalsbst. till KVÄKA]
(mindre br.) motsv. KVÄKA 1, om vissa djurs karakteristiska läten; äv.: handlingen att giva ifrån sig sådana läten.
a) om grodornas läte; jfr KVÄKA 1 a. Grodornas kväk i diket. Jensen SerbMonten. 203 (1891). Östergren (1931; angivet ss. mindre vanl.).
b) om bärgfinkens läte; jfr KVÄKA 1 c. Nilsson Fauna II. 1: 337 (1824).

 

Spalt K 3464 band 15, 1938

Webbansvarig