Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVÄSARE kvä3sare2, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. q-. kväsa- 1893 (: kväsagrabbar; sannol. felaktigt för kväsar-))
Etymologi
[av ovisst urspr.; enl. Uhrström Sthmska 67 (1911) bildat till KVÄSA, v., o. eg. betydande: person som kväser l. ”bräcker” andra; jfr KVÄSA, v. 3]
(i vissa trakter, särsk. Sthm, vulg.; numera mindre br.) ligapojke; i sht ss. första led i ssgr. Uhrström Sthmska 67 (1911). Thesleff Förbrytarspr. 12 (1912).
Ssgr (i vissa trakter, särsk. Sthm, vulg.; numera mindre br.): KVÄSAR-, äv. KVÄSARE-AKTIG. Strindberg GötR 281 (1904). —
-FLICKA, f. jfr -GRABB. En Stockholmsskönhet af det slag som här kallas ”qväsarflickor”. DN 1894, nr 9110 A, s. 3. —
-GRABB. ”kväsare”, ligapojke. SocDem. 1893, nr 165, s. 2. Tenow Solidar 2: 60 (1906). —
-JÄNTA. = -FLICKA. VL 1896, nr 23, s. 3. GbgP 1897, nr 56, s. 1. —
-LIGA. De s. k. ”kväsarligornas” framfart. SocDem. 1894, nr 81, s. 2 (i fråga om förh. i Gbg). —
-SPRÅK. jfr BUS-SPRÅK. Landsm. 1909, s. 99. SvVäl 1910, s. 159. Huvudstadens vulgärspråk, ”kväsarspråket” eller ”söderamriskan”, som vi kalla det i dess grövsta form. SvD 31/5 1925, Söndagsbil. s. 4. —
-VALSEN, sg. best. Strix 1898, nr 17, s. 3 (namn på musikstycke).

 

Spalt K 3482 band 15, 1938

Webbansvarig