| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KVÄVE kvä3ve2, n.; best. -et.
kem. benämning på ett gasformigt grundämne som i fritt tillstånd förekommer i luften samt bundet i form av ammoniumsalter, nitrater o. en mängd organiska föreningar. Ekeberg o. Afzelius Nomenkl. 12 (1795). Luften .. består .. af två hufvuddelar, af hvilka den ena underhåller lifvet och elden, och kallas Syre .., den andra qväfver eld och dödar djur, och kallas derföre Qväfve. Regnér Begr. 305 (1803). Starck Kemi 57 (1931). — jfr JOD-, KALK-, KARBID-, LUFT-KVÄVE m. fl.
-FÖRENING, se B. —
-GAS. (kväv- 1795 osv. kväve- 1794) kväve i fritt tillstånd; jfr GAS, sbst.1 2. Murray PVetA 1794, s. 28. NoK 114: 46 (1932).
-HALT, -HALTIG, se B. —
-METALL. (numera knappast br.) förening av kväve o. ngn metall. Berzelius ÅrsbVetA 1842, s. 70. Almström KemTekn. 1: 232 (1844). —
-OXID. (kväv- 1806 (: qväfoxidgas) osv. kväve- 1931—1933) förening av en atom kväve o. en atom syre. Berzelius Kemi 1: 318 (1808).
Ssg: kvävoxid-gas. Berzelius Djurkem. 1: 202 (1806). —
-OXIDUL. (kväv- 1808 osv. kväve- 1890—1933) förening av två atomer kväve o. en atom syre, lustgas. Berzelius Kemi 1: 322 (1808).
-SALT, se B. —
-SYRA, r. l. f. (kväv- 1805—1885. kväve- 1875—1877) (†) salpetersyra. Nordforss (1805). UVTF 14: 11 (1875).
B: KVÄVE-ASSIMILATION. kem. o. landt. jfr ASSIMILERA 1 a. Den kväfveassimilation, som försiggår i åkerjorden. KemT 1914, s. 26. —
-ATOM. —
-BAKTERIE. landt. bakterie som förmår assimilera luftens fria kväve o. binda det i organiska föreningar. MosskT 1892, s. 310. BonnierKL (1925). —
-BINDA, v., -ning. (kväv- 1817—1891. kväve- 1906—1923) förena med kväve; nästan bl. i p. pf. o. p. pr. samt ss. vbalsbst. -ning. Qväfbundet kol. Berzelius Kemi 1: 214 (1817). Då .. järn kväfvebinder sig vid inverkan af smält cyankalium (så osv.). JernkA 1906, s. 672. särsk. landt. i uttr. kvävebindande bakterie, kvävebakterie. PT 1907, nr 14 A, s. 3. —
-FÖRENING. (kväv- 1841. kväve- 1886 osv.) konkret; jfr FÖRENING 6. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 66. —
-GAS, se A. —
-GÖDA, -ning. (numera föga br.) landt. = -GÖDSLA; särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkret. Qväfvegödning i större mängd gör stam och blad frodiga men försenar fruktmognaden. Juhlin-Dannfelt 325 (1886). De kvävegödda växterna. Lidforss Kås. 2: 189 (1912). —
-GÖDSLA. landt. gödsla (jord l. växt) med gödningsämnen innehållande stor kvävehalt; särsk. ss. vbalsbst. -ing, konkret. Juhlin-Dannfelt 260 (1886). Abelin Frukt 156 (1902). —
-HALT, r. (kväv- 1827—1842. kväve- 1875 osv.) jfr HALT, sbst.1 1. Qväfhalten i vexterna. Berzelius Kemi 4: 87 (1827). —
-HALTIG. (kväv- 1832—1845. kväve- 1884 osv.) De vexter, som innehålla mera quäfve, .. behöfva en quäfhaltigare jord än de, som deraf innehålla mindre. Agardh Bot. 2: 15 (1832). —
-HUNGER. fysiol. o. landt. jfr HUNGER 1 slutet. Lovén Huxley 115 (1871; i fråga om djur). Då jorden utblottas på näringsämnen, komma plantorna vanligen först att lida af kväfvehunger. UtsädT 1895, s. 266. HandtvLBl. 1905, s. 58. —
-INDUSTRI. kemisk-teknisk industri för utvinnande av kväve o. framställning av för jordbruket o. tekniken viktiga kväveföreningar. LfF 1912, s. 301. —
-KÄLLA. bildl. Fries Krutl. 3 (1869). Bakteroidernas egen kvävekälla är luften. LAHT 1914, s. 253. Därs. 1930, s. 1021. —
-NÄRING. landt. konkret: näring för växter som består av l. innehåller kväve. MosskT 1889, s. 34. Timotejens stora behof af lättlöslig kväfvenäring. Hellström NorrlJordbr. 493 (1917). —
-OXID, -OXIDUL, se A. —
-SALT, n. (kväv- 1798—1885. kväve- 1893—1921) (numera knappast br.) nitrat. Gadolin InlChem. 82 (1798). Cannelin (1921). —
-SAMLANDE, p. adj. landt. om organism: som förmår att assimilera luftens fria kväve o. binda det i organiska föreningar. Qväfvesamlande växter. Juhlin-Dannfelt 25 (1886). —
-SYRA, se A. —
-TÄRANDE, p. adj. (mindre br.) landt. om växt: som minskar markens kvävehalt. LAHT 1893, s. 72. Därs. 1921, s. 194. —
Spalt K 3487 band 15, 1938