Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÅDA kå3da2, r. l. f.; best. -an; pl. (i bet.: olika slag av kåda) -or.
benämning på vissa ur växtdelar (i sht stammar o. grenar av barrträd) utsipprande (klibbiga) safter (som vid intorkning förtätas till en gummi- l. hartsartad massa); förr äv. i allmännare anv., om (hård) harts (ss. kolofonium) l. ämnen (av mineraliskt urspr.) som till det yttre i ngt avseende påminna härom. BOlavi A 4 b (1578). Quensel Alm(Sthm) 1729, s. 33 (om lava). Trozelius Rosensten 113 (1752; fr. körsbärsträd). VetAH 1754, s. 95 (fr. barrträd). Ge stråken mera kåda. Bellman (SVS) 1: 4 (c. 1770, 1790). ArkKem. IV. 28: 6 (1912). — jfr ALOE-, AMMONIAK-, ANIME-, BJÖRK-, BÄRG-, CEDER-, DAMMAR-, EFEU-, EK-, EN-, FIOL-, FURU-, GRAN-, KÖRSBÄRS-, RÖKELSE-, TALL-, TUGG-KÅDA. — särsk. i vissa uttr.
a) (†) elastisk l. spänstig kåda, kautschuk, gummi elasticum. Möller (1790). Gadolin InlChem. 116 (1798: Spänstig). Heinrich (1828).
-ARTIG. (†)
2) [rörande anledningen till benämningen jfr HARTS-ELEKTRICITET] som har med harts att göra; i uttr. kådartig elektricitet, negativ elektricitet, ”hartselektricitet”. Klingenstierna PVetA 1755, s. 6. VetAH 1765, s. 128. —
-BLOMSTER. [namnet syftar sannol. på växtens mjölksaft] (†) bot. örten Taraxacum officinale Lin., maskros. Franckenius Spec. B 4 a (1638). Tillandz B 5 a (1683). —
-FACKLA. (kåd- 1673—1891. kåda- 1674. kåde- 1645—c. 1705) (i sht förr) beckfackla. OxBr. 11: 826 (1645). —
-FLÖDE. utflytning av kåda (ur trädstam o. d.); äv. konkret. Cnattingius 77 (1894). 3NF 11: 533 (1929; konkret). —
-FULL, adj. (kåd- 1742 osv. kåda- 1640—1652. kåde- 1745 —c. 1755) om träd, virke o. d. Linc. (1640). —
-LIKNANDE, p. adj. —
-LÅPA, äv. -LÖPA, r. l. f. (-lopa 1909. -låpa 1844 osv. -löpa 1899—1911) benämning på med kåda fyllda gångar som under vissa omständigheter uppkomma mellan tvenne årsringar hos barrträd, ”barklåpa”. LfF 1844, s. 232. —
-PLÅSTER. (numera knappast br.) farm. plåster beredt av kåda (harts), vaxplåster, hartsplåster. Lindgren Läkem. (1891, 1902). —
-SKÅLING. [svampen växer på kåda av tall o. gran] bot. svampen Tromera resinæ (Fr.) Körb. Krok o. Almquist Fl. 2: 143 (1907). —
-TRÄD, äv. -TRÄ. (kåd- 1818. kåde- 1734—1757) (†) kådförande (barr)träd, särsk. tall; jfr HARTS-TRÄD. Serenius Ss 2 b (1734). Adlerbeth Ov. 62 (1818). —
-FACKLA, -FULL, se A. —
C (†): KÅDE-FACKLA, -FULL, se A. —
-FÖNSTER. hartsdränkt linne varmed fönsteröppning täcktes (i st. för med glas)? Till Kådefönster vti borgstuffuan på Reffznäs Lakan — 1 st. GripshR 1549. —
-PLOCKNING, -TRÄ(D), se A. —
-VÄPPLING. [växten är rik på bituminösa ämnen; jfr BECK-VÄPPLING] (†) bot. den i medelhavsområdet inhemska växten Psoralea bituminosa Lin., asfaltklöver. Franckenius Spec. E 4 b (1638). Rudbeck HortBot. 112 (1685). —
-ÖRT. [ifrågavarande växter innehålla balsamisk saft] (†) bot. växt av släktet Hypericum Lin. Linc. (1640; under androsæmon).
Särsk. förb.: kåda ned sig10 4 0 l. ner sig4 0. (vard.) smeta ned sig med kåda. Weste FörslSAOB (1823). —
KÅDAKTIG, adj.
1) (†) om träd o. d.: som innehåller kåda; kådrik. Lindestolpe Frans. 68 (1713). SlöjdBl. 1887, nr 12, s. 3.
3) (†) = KÅD-ARTIG 2; i uttr. kådaktig elektricitet, negativ elektricitet, ”hartselektricitet”. VetAH 1747, s. 164. Därs. 1762, s. 209.
Avledn.: kådaktighet, r. l. f.
KÅDIG, förr äv. KÅDOT l. KÅDUG, adj. (-ig 1587 osv. -ott c. 1635—1639. -ug 1689)
1) om träd, virke o. d.: som innehåller kåda; kådrik. Helsingius T 6 a (1587). Af de kådiga (furu-)rötterna .. brännes tjära. Berlin Lrb. 57 (1852). Högdahl Fleuron JägGård. 149 (1919).
2) om person, sak o. d.: besmord med kåda, smetig av kåda. Weste FörslSAOB (1823). TurÅ 1899, s. 258. Kådig om fingrarna. Östergren (1931).
3) (föga br.) som liknar l. påminner om kåda; kådartad; kådaktig. Linc. (1640; under resinaceus); möjl. till 2. Granskogen utdunstade kådiga ångor. Strindberg Utop. 181 (1885). Kræmer Fromentin Dom. 320 (1913).
Spalt K 3570 band 15, 1939