Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÅG kå4g, ngn gg äv. KOGGE kog3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. KOGG, sbst.2 r. l. m.; best. -en; pl. -er (OxBr. 1: 314 (1626)).
Ordformer
(caugg 1626 (: caugger, pl.). koghe 1621 (: vthi en koghe). kogge 1898. kåg 1845 osv.)
Etymologi
[sv. dial. kåg; jfr d. kaag, nor. kogg; sannol. av holl. kaag, mindre segelfartyg med en mast; av oklart urspr. Formen kogg(e) torde bero på förväxling med det obesläktade KOGG, sbst.1]
(i sht i fråga om bohusl. förh.) mindre, öppen segelbåt av sniptyp o. med sprisegel, vässing. SkrGbgJub. 6: 568 (1621). Kågen, en öppen farkost, afsedd för småfiske och inomskärssegling. GHT 1907, nr 69, s. 4. SvKulturb. 3—4: 224 (1930). — jfr VAD-KÅG.

 

Spalt K 3573 band 15, 1939

Webbansvarig