Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÅRA kå3ra2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se avledn.).
Ordformer
(ko(o)r- c. 1660—1854. kår- c. 1755 osv.)
Etymologi
[jfr nor. kåre; till KÅRE, sbst.4]
1) i sht sjöt. blåsa svagt; med vinden ss. subj. l. opers.: det blåser en kåre l. kårar. Gyllenius Diar. 178 (c. 1660). Det kårade litet ibland och båten sköt bättre fart. Engström Äfv. 56 (1908). Vinden kårade behagligt och björktopparna böjde sig lätt. Sjöberg Kvart. 205 (1924).
2) (mera tillf.) intr. l. i pass. med intr. bet., om vattenyta o. d.: vara l. bliva krusig. Sunden sakta kåras. Mörne NSång. 72 (1901). Båthamnens kårande vik. Erdtman Sav 51 (1927).
Särsk. förb. (till 1; mera tillf.): KÅRA TILL10 4. opers.: det börjar blåsa kåre l. kårar. Sjöberg Kvart. 165 (1924). —
KÅRA UPP10 4, äv. OPP4. = KÅRA TILL. Malmberg Vidb. 211 (1915).
Avledn. (till 1): KÅRING, r. l. f. (mindre br.) vindkåre. TIdr. 1896, Julnr s. 41.

 

Spalt K 3589 band 15, 1939

Webbansvarig