| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
1) (till övermått) fylld av livskraft o. livsmod, livlig, uppspelt, yster, yr; stundom svårt att skilja från 2, 3.
a) (†) om människa; äv.: glad, levnadslustig. Aff een sådana ångest (för Guds stränga dom) weet werlden plat intet säya, vtan är thes förinnan så säker, kååt och frögdafull som hon helst wil haffuat. LPetri 2Post. 55 a (1555); jfr 2. Konung Magnus bodde i Swerige, Han war både rÿk och Kåth. Visb. 2: 409 (c. 1600). Benjamin lustig och kåter, / Skålarna börja nu åter. Bellman (SVS) 1: 47 (c. 1768, 1790); jfr 3.
b) om djur; stundom övergående i bet.: ostyrig; numera bl. (i folkligt spr. i vissa trakter) om häst. J .. springen lijka som kåta kalffuar. Jer. 50: 11 (Bib. 1541). Man legger itt stoort och tungt lass effter en kåtan hest, at han icke skal få skeena. LPetri 3Post. 103 b (1555). De (dvs. hästarna) voro så kåta så far hade nog gjöra med att köra dem. Rääf Ydre 1: 88 (1856). LoW (1862).
2) (†) självsvåldig; käck, övermodig; jfr 1. Tå han wardt feet och mätt, wardt han kåter. 5Mos. 32: 15 (Bib. 1541); jfr 1. Balck Ridd. E 4 b (1599). Denna lycksaliga Arabien har Naturen och gifwit stora Swårheter, på det Menniskian icke skulle blifwa för kåt och förgiäta Gudarna. Rudbeck Atl. 3: 406 (1698). Posten 1769, s. 978. — särsk. [delvis med anslutning till 1 l. 3] i uttr. kåt i munnen, självsvåldig l. fräck l. oanständig i sitt tal; munvig; pratsam. Weste (1807). Meurman (1846). jfr MUN-KÅT.
3) (numera bl. starkt vard.) brunstig, sexuellt lysten, kättjefull; förr äv. övergående i bet.: otuktig, lättfärdig, liderlig; äv. oeg., om ögon, öron, rörelser o. d.; jfr 1. Späkia sin kåta lekamen. OPetri GudzOrdh D 1 a (1528); jfr 1. Kåt kona kættias. Bureus Suml. 78 (c. 1600). Keyserinnan Zoe .. war kååt och skörachtigh. Schroderus Os. 2: 580 (1635). Conventsbrödherna (blevo) aff alle Sakers Öfwerflödigheet .. kååte. Därs. 616. En kåter bock råkar gerna ihop med en kåter get. Scherping Cober 2: 26 (1737). (Heiwadansen) bestod blott uti kåta rörelser och retande ställningar. Landell Bligh 117 (1795). Noring Husdj. 101 (1841; om hingst). Auerbach (1911). Kåta / små satyrer. Malm Gästsp. 63 (1924); jfr 1.
4) (†) frodig, kraftig. Vår ungdom .. / Är lijk som unge trään, som skiuta kåta greenar. Rosenfeldt Vitt. 251 (c. 1690).
(3?) -ÄGG, n. [anledningen till benämningen oviss] (†) vindägg. IErici Colerus 2: 181 (c. 1645). Broocman Hush. 3: 55 (1736). —
Särsk. förb.: kåta upp. (numera bl. ngn gg, starkt. vard.) uppägga (ngn) erotiskt; äv. i uttr. kåta upp sig. Weste (1807). Tholander Ordl. (c. 1875). —
KÅTHET, r. l. f.
2) (†) till 2: övermod; svårt att skilja från 1. Så skole wij förnimma, at oss all säkerheet öffuerdådigheet och kåtheet förgåtz, och fruchtan och förskreckelse .. skal begynnas. PErici Musæus 2: 107 b (1582).
3) (numera bl. starkt vard.) till 3: brunst, sexuell lystnad, kättja; förr äv. övergående i bet.: erotiskt lättsinne, liderlighet. Helsingius T 6 b (1587). Ther höres Mord och Dråp, här en aff Kåthet briner. Vultejus Post. Q 3 b (1686). Horkarlen och horkonan bedrifva hor af lättja och kåthet. Murbeck CatArb. 1: 408 (c. 1750). Wahrman Manski o. Wolstein 147 (1807; i fråga om en häst). Auerbach (1911). —
Spalt K 3593 band 15, 1939