Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄMMA ɟäm3a2 l. KÄMBA ɟäm3ba2 l. KAMBA kam3ba2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er InventOdensvi c. 1575).
Ordformer
(kamb- 1911. kjämm- 1785. komm- 1690 (: karlekomme). kämb- (-e-) c. 1575 (: Kember, pl.)—1757. kämm- 1722 osv.)
Etymologi
[sv. dial. kämba, kämma, kamba; jfr nor. kjemme; avledn. av KAM, sbst.2 (jfr KAMMA, v. 1 b γ). — Jfr KÄMSA, sbst.]
(i folkligt spr. i vissa trakter) sammanräfsat fång av hö (som, då det skall bäras, kan lyftas upp i famnen med tillhjälp av en räfsa); äv. ss. måttsord. InventOdensvi c. 1575. VästmFmÅ 13: 17 (1722; ss. mått). SvKulturb. 5—6: 269 (1930). — jfr HÖ-, KARLE-KÄMMA.

 

Spalt K 3628 band 15, 1939

Webbansvarig