Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÄMSA ɟäm3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(i folkligt spr. i vissa trakter) = KÄMMA, sbst. Serenius EngÅkerm. 52 (1727). LBÄ 44—50: 275 (1801). Cannelin (1921). — jfr HÖ-KÄMSA.
Spalt K 3637 band 15, 1939