Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄRMA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(kirma 1601—1712. kiärma 1672—c. 1755. kärma (ker-) c. 1600—c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. kirma, kerma, körma; sannol. lån från fin. kirma, skyddstak över släde]
(†) ett slags enklare släde med karm baktill; äv. om själva karmen; jfr KARM 3. Longslädhar medh stakota kärmor och ändå Rankor. Bureus Suml. 27 (c. 1600). UpplDomb. 1: 57 (1626). Schultze Ordb. 2228 (c. 1755).
Ssg: KÄRM- l. KÄRME-SLÄDE. (†) = KÄRMA. Annerstedt UUH Bih. 1: 44 (i handl. fr. 1601). BoupptSthm 15/3 1672.

 

Spalt K 3737 band 15, 1939

Webbansvarig