Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄRNA ɟæ3rna2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -ar BtFinlH 3: 240 (1549)).
Ordformer
(förr äv. ker-, kier-, kiär-, tj-)
Etymologi
[fsv. kirna, sv. dial. kinna, kerna, körna, motsv. isl. kirna (i isl. äv. med samma bet. kiarni, jfr KÄRNA, sbst.1), d. kerne, nor. kirna, mnt. kirne, kerne, holl. karn; jfr feng. ceren, cyren, eng. churn; av germ. kerniō; avledn. av KÄRNA, sbst.1 (jfr t. dial. kern ss. beteckning för grädden av mjölken); se vidare under KÄRNA, v.2]
1) redskap för smörtillvärkning, bestående av ett kärl, i ä. tid vanl. i form av en uppåt något avsmalnande bytta, smörkärna. G1R 2: 268 (1525). 1 st: Kjärna med Staf och Låck. BoupptRasbo 1754. Kärnor .. kunna inordnas i 2 huvudgrupper: ståndkärnor och svängkärnor. SvUppslB 25: 426 (1935). Den mest primitiva kärnan torde ha utgjorts av en säck av skinn, i vilken mjölken bearbetades genom säckens stötning mot en vägg, ett träd el. dyl. Därs. — jfr HAND-, SKAK-, SLAG-, SMÖR-, STÖT-, TRÄ-, VAGG-KÄRNA m. fl.
2) (förr) i utvidgad anv., om kärl för ljusstöpning, till formen påminnande om en smörkärna, ljuskärna, stöpkärna. BoupptToftnäs 1723. När talgen börjar bli grumlig, och intet mera stort qvar i kiärnan, stöper man efteråt dankar. Dahlman Reddej. 188 (1743). Karlfeldt Hösth. 73 (1927). — jfr LJUS-, STÖP-KÄRNA.

 

Spalt K 3749 band 15, 1939

Webbansvarig