Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÄVLING ɟä3vliŋ2, om sak r. l. m., om djur m. l. r. ((†) n. Lind (1749; sannol. tryckfel)); best. -en; pl. -ar.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kortare, cylindriskt trästycke (stycke av en större gren l. av en smalare stam l. ett för visst ändamål bearbetat stycke); rundt vedträ; liten stock l. kubb, kort o. grov stav l. pinne, trind påk; kavle. Hans hustru (slog) henne medh een liten käfling på lårett. ConsAcAboP 2: 111 (1658). Grenar, så tiocka som en 2 eller 3 Tummars Käfling i stora Ändan. Hiärne Wed. 10 (1696). En (gödsel-)Brunn .., hvilken alt ifrån bottnen och up i dagen med käflingar timras. Alm(Sthm) 1774, s. 39. OoB 1894, s. 222. FinEtnogrAtl. 7 (1905). — jfr TRÄ-, VED-KÄVLING.
2) [jfr KÄVLINGS-OXE] (numera bl. i ssgn KÄVLINGS-OXE) ung (ännu icke fullgod) oxe, stut; förr äv.: ung tjur. Kefling (kallas den ungoxe), som dragit oket nogot åhr, men är ännu intet fullkomlig oxe. Ullenius Ro § 207 (1730). Sahlstedt (1773). Meurman (1846; om tjur). Dalin (1852).
Spalt K 3772 band 15, 1939