Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄX ɟäk4s, sbst.5, n.; best. -et.
Ordformer
(käks (käcks) c. 1755—1856. käx (kex) 1722 osv.)
Etymologi
[sv. dial. käks; vbalsbst. till KÄXA, v.2]
1) (ngt klandrande l. föraktligt) käxande, kält; förr äv.: knorrande, knot. (Sv.) kex .. (lat.) murmur. Swedberg Ordab. (1722). Mamma och Skarpmesser pina ihjel mig med sitt innerliga kex. Wetterbergh Penning. 206 (1847). Faustman GiftKv. 36 (1926).
2) (†) om hunds skällande. Swedberg Ordab. (1722). Schenberg (1739). jfr HUND-KÄX, sbst.3

 

Spalt K 3775 band 15, 1939

Webbansvarig