Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
KÖN l. KYN, adj.; adv. -T.
(†)
1) insiktsfull, klok, förståndig. Schroderus Os. III. 1: 182 (1635). (Sverges) Gräntzor lärer hägna / En så ädel Prins och skiön / Som .. / Blir af Lärdom rijk och kön. Achrelius Dan. A 2 b (c. 1690).
2) djärv, dristig (stundom äv. med bibet. av: fräck); modig, orädd; äv.: käck, oförsagd; stundom äv.: stolt, ”båld”. En Krigzman tapper och kön är till stridz. L. Petri Gothus Tröstb. 81 b (1564). Dulichius, en förste mächtigh och kön. Asteropherus 2 (1609). (Prästerna) gå så köne, stålt och precht, / Som wore the aff Edel slecht. Forsius Fosz 342 (1621). Antiochi Folck woro så köne, at the kommo nestan in vnder Stadzmurarna. Schroderus Liv. 600 (1626). Kättia gör allom lust, är fräck, och köner i åtburd. Stiernhielm Herc. 109 (1648, 1668). Lätt aff du kyne Mars at strijda! Wexionius Sinn. 1: 1 a (1680, 1684). Mång Jungfru är väl nu, kan hända, fräck och köner, / Och tror sig, vtan bön väl kunna blifva gift. Kolmodin QvSp. 1: 80 (1732). Sahlstedt (1773; med hänv. till kyndig). — jfr DUM-KÖN.
KÖNLIG, adj.2 (adj.1 se sp. 3804); adv. = (Stiernhielm Jub. 123 (1644, 1668)), -a (JWollimhaus Vitt. 5 (1666)), -e (G1R 9: 252 (1534)), -t (Forsius Fosz 387 (1621)). [jfr t. kühnlich] till 2: djärv, modig; ss. adv. äv.: frimodigt. G1R 9: 252 (1534). Bettre är wara könligh, än konungligh. SvOrds. A 3 b (1604). (Drottningens förmyndare) träde könlig fram til Hennes Majestet. Stiernhielm Jub. 123 (1644, 1668). JWollimhaus Vitt. 5 (1666).
Spalt K 3804 band 15, 1939