Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÖVAN, äv. KÖVARE l. KÖVARNE l. KÖVERNE l. KEVARNE l. KEVERNE, n. (Anm. Maskulint genus uppges i enstaka ordböcker, ss. Lind 2: 431 (1749; jämte n.), Schultze Ordb. 2383 (c. 1755)); best. -et; pl. =.
Ordformer
(kev- (keffw-) 1601—1712. köv- (kiöv-, köffw-) 1538—c. 1755. -an 1749. -are 1591. -arne 1603—c. 1645. -erne 1538—c. 1755. kifuerne VRP 1633, s. 501 (sannol. felskrivning för kiöf-))
Etymologi
[fsv. köværne, köfvæn, n.; jfr sv. dial. köv(r)an, kevan, n., fd. køverne, n., isl. kofarn, kofan, n., nor. dial. kovern; av ovisst urspr.]
(†) (ung dams) knähund; jfr JUNGFRU-HUND. (Lat.) Meliteus canis .. (sv.) köffwerne, iungfru hund. VarRerV 51 (1538). Såsom hwart och ett Keffwerne och litin Hyiendehund, tör skälla emoot ett dödt Leyon. PJGothus Mylius Luther G 5 a (1601). Schultze Ordb. 2383 (c. 1755).

 

Spalt K 3878 band 15, 1939

Webbansvarig