Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LABER la4ber, adj. -bra, -brare. adv. -T.
Ordformer
(labber 1693—1798. laber 1793 osv.)
Etymologi
[jfr d. laber, ä. d. äv. labber, nor. laber; av nt. (o. t.) l. holl. labber, slapp, eg. slappt nedhängande, fladdrande; till roten i LABBA, v.2, LAPP, LAV]
sjöt. om vind: svag, lätt, moj. Laber vind, kultje, bris, sunnan, västan (osv.). Rosenfeldt Nav. 12 (1693). Uthållande labra och ovanligt contraira vindar fördröjde fortkomsten. SvT 1852, nr 223, s. 2. Segling i labert väder. TIdr. 1882, s. 27. Brisen stod konstant laber. Melander Långtur 84 (1896). Vinden blåste ganska labert. Holmström LändStränd. 2: 73 (1919). Engström Hemsp. 53 (1921). — särsk. (†) i n. sg. obest. i substantivisk anv.: (väder med) laber vind. Tersmeden Mem. 1: 282 (c. 1780).
Ssg (sjöt.): LABER-KULTJE. (föga br.) laber, svag kultje. Holmberg (1795; under frais, adj.). Börjesson E14Son 69 (1847). Ahlman (1872).
Avledn.: LABRA, v. (numera föga br.) sjöt. om vind: bliva laber, avtaga, mojna; äv. opers. Gyllengranat Sjökr. 1: 193 (1837). Brisen hade något labrat i solnedgången. Trolle Sjöoff. 2: 140 (1870). Lundström Sjöfr. 38 (1929; opers.).
Särsk. förb.: labra ut. (numera föga br.) om vind: avtaga o. övergå till stiltje, mojna ut. De Geer Hjertkl. 123 (1841). Sparre Sjökad. 513 (1850).

 

Spalt L 4 band 15, 1939

Webbansvarig