Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LACKA lak3a2, v.3 -ade.
Etymologi
[jfr d. lakke, nor. lakka, gå lätt, trippa, ävensom mht. lecken, springa; möjl. avledn. av roten i lit. lėkti, flyga, lett. lēkt, hoppa, gr. λακτίζειν, slå bakut]
1) (†) löpa (smått), traska, lunka; äv. i uttr. komma lackande(s). Enn lithen Räff kom lackandhes fram åth wägen. Balck Es. 91 (1603). Kiäre lyfft kiärnan på mijn nacka / Så will iagh strax heem åt lacka. Rondeletius 39 (1614). Räfwen lackar åt ijsen. Columbus Ordesk. 12 (1678; uppl. 1908). Ihre (1769).
2) [jfr motsv. anv. i d.] (ngt vard.) i fråga om tid: framskrida, lida (mot slutet o. d.); vanl. opers. Det lackar till jul. Cavallin (1876). Det lackar starkt mot kväll. Hansson Väg. 156 (1896). SvD(A) 1933, nr 61, s. 3.
Särsk. förb. (†): LACKA BORT. till 1. Visb. 2: 176 (c. 1600).

 

Spalt L 20 band 15, 1939

Webbansvarig