Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LAGUN lagɯ4n, r. l. m.; best. -en. vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. lagune, eng. lagoon, lagune, fr. lagon, lagune; av it. laguna, av lat. lacuna (se LAKUN)]
i sht geol. o. geogr. grund strandsjö, haff; äv. om grund sjö innesluten av atoll. Lagunernas stad, dvs. Venedig. I Venedig var .. kölden så stark att Lagunerne tillfröso. SP 1809, nr 46, s. 2. Den .. (i en atoll befintliga) lagunen är endast 20 till 40 famnar djup och eger en fin sandbotten. Bergstrand Geol. 48 (1859). Ymer 1920, s. 327. SvGeogrÅb. 1931, s. 113. Anm. Ordet förekommer hos Palmstedt Res. 132 (1780) ss. beteckning för de landremsor som omge en lagun. — jfr BRACKVATTENS-, SALT(VATTENS)-, SÖTVATTENS-LAGUN.
Ssgr (i sht geol. o. geogr.): LAGUN-ARTAD, p. adj. —
-BILDNING. i sht konkret. Nordenskiöld Vega 1: 417 (1880). —
-KUST. kust (se KUST, sbst.3) karakteriserad av lagunbildningar. Hagman FysGeogr. 102 (1903). Bergqvist UndPlanRealsk. 36 (1906). —
-REV, n. atoll. Bergstrand Geol. 47 (1859). —
-SJÖ. (sötvattens)sjö som uppkommit ur en lagun. Högbom Norrl. 253 (1906). 2NF 29: 338 (1919). —
-Ö. ö i en lagun; äv. om atoll. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 217. Sthm 3: 303 (1897). Mörner Söderh. 1: 128 (1923).

 

Spalt L 120 band 15, 1939

Webbansvarig