Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LANDSMÅL lan3ds~må2l l. lan3s~, l. 4~1, n.; best. -et; pl. =.
1) (†) språk som talas i ett land (landet); nationalspråk, riksspråk. Schultze Ordb. 3020 (c. 1755). Så vika .. folkdialekterna för det språk, hvilket erkännes såsom landsmål. SvTidskr. 1874, s. 145.
2) i sht språkv. dialekt, folkmål, bygdemål. Berättelser, historier, dikter, uppteckningar på landsmål. Lind (1749; under dorff-sprache). Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif. (1879; tidskriftstitel). Noreen VS 1: 26 (1903).
3) [av nor. landsmål] språkv. ett av Ivar Aasen på grundval av norska dialekter skapat norskt normalspråk (avsett att avlösa det norska riksmålet). SvTidskr. 1873, s. 497.
-ARKIV. arkiv o. forskningsinstitut med uppgift att insamla folkmåls- (o. folkminnes)uppteckningar o. hålla dem tillgängliga för forskningen. BtRiksdP 1913, 8Huvudtit. s. 620. —
-FORSKARE. (numera bl. mera tillf.) dialektforskare. Landsm. 2: XCIII (1884). —
-FÖRENING. av universitetsstuderande bildad förening med huvudsaklig uppgift att göra dialekt- o. folkminnesuppteckningar. Upsala 1872, nr 89, s. 3. —
LANDSMÅLARE, sbst.1, (sbst.2 se LANDT-MÅLARE, sp. 215), m.||ig. (vard.) dialektupptecknare; äv.: person som upptecknar (l. berättar) historier o. d. på dialekt. Lundell (1893; vulgärt). UpplFmT 19: 20 (1898). OoB 1932, s. 591. —
Spalt L 238 band 15, 1939