| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LANDTLIG lan3tlig2, förr äv. LANDLIG, adj. -are. adv. -T.
adj. till LAND 4: som härstammar l. kommer från l. förekommer l. brukas l. försiggår på l. står i samband med landet l. landsbygden; som är utmärkande för l. erinrar om (förhållandena på) landet l. landtborna; rustik, landsbygds-, landt-; numera företrädesvis med särskild tanke på de mera primitiva, naturliga, enkla o. lugna förhållandena på landet, ofta övergående i bet.: frisk, enkel o. naturlig, okonstlad, idyllisk. En landtlig byggnadsstil. Landtliga göromål, nöjen. En landtlig idyll. Leva i landtlig ro. Thorild 1: 139 (c. 1785). Den landtliga kyrkan / stod hvitmenad i morgonens sken. Tegnér (WB) 3: 108 (1820). Fågelqvittret i parken, .. surrandet af humlor och bin, i förening med kaprifoliehäckarnes dofter, allt hade någonting landtligt vackert och oskuldsfullt. Topelius Vint. II. 1: 461 (1867, 1881). Då stadsförsamling jemväl omfattar landtlig befolkning, .. skall (osv.). SFS 1870, nr 8, s. 5. En söt och lantlig tös i skärrutig klänning. SvD(A) 1919, nr 292, s. 8. Sävliga dalur mätte trygga, långsamma, lantliga timmar. Siwertz Varuh. 90 (1926). — särsk. mer l. mindre nedsättande, övergående i bet.: primitiv, bondsk, ohyfsad, oerfaren, enfaldig. En landtlig oskuld. Landtlig enfald. Vara landtligt klädd. Hans landtliga enfald och upriktighet bryter för starkt af mot hännes högfärd och fåfänga. Nordforss Aftonm. 9 (1796). Jag har .. råkat några slägtingar, landtliga nog. Hjärne DagDrabbn. 164 (i handl. fr. 1805). Städerna (på Alpernas sluttning i Frankrike) äro i allmänhet små och ofta ytterst landtliga. Torpson Eur. 1: 98 (1895). Jag måste också vara i stad litet, säger onkel, för att inte bli så förfärligt lantlig. Stiernstedt Sneck. 138 (1924).
Spalt L 253 band 15, 1939