Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LARVA lar3va2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE,
(ngt vard.) gå (ostadigt o. vacklande l. med små steg), stulta, traska, lunka, vanka, knalla. Weste (1807; pop., skämtv.). När man lefver ensam / Och går och larfvar för sig sjelf i skogen. ESjöberg 190 (1820). En stor del av vägen larvade vi till fots. TurForskn. 7: 327 (1919). GHT 1934, nr 268, s. 15.
1) intr. ESjöberg 225 (1824). Han larvade fram längs korsgången. Karlén Larin Kyösti Sann. 113 (1916). särsk. bildl. Tiden larfvade fram. Strindberg SvÖ 3: 68 (1884).
2) (mindre br.) refl. Gästgivarn, som larvat sig fram till grinden, .. skrek och hötte. Bergman Hancken 35 (1920). —
LARVA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. Geijerstam LycklMänn. 60 (1899). AB(A) 1934, nr 141, s. 12. —
LARVA ÅSTAD10 04. Kl. ½ 5 larfvade Agnes och jag åstad till Atterboms. Dahlgren 2Ransäter 159 (i handl. fr. 1843).
Spalt L 310 band 15, 1939