| Publicerad 1925 | Lämna synpunkter |
FRAM ssgr (forts.):
(5) -KRAFSA, -ning. krafsa fram, gm krafsande bringa (ngt) i dagen o. d. Så snart den blinda (hönan) hade framkrafsat et korn. SvMerc. 6: 130 (1760). LbFolksk. 734 (1892). —
(1) -KROPP. om främre delen av ett djurs kropp; motsatt: bakkropp. Thorell Zool. 2: 327 (1865; i fråga om leddjur; motsatt: abdomen). Sju gälöppningar finnas (hos nejonögonen) på hvardera sidan af framkroppen. 2NF 19: 740 (1913). —
-KRYPA, -ning. krypa fram.
1) till 3: krypande röra l. förflytta sig framåt. Adlerbeth Ant. 1: 102 (c. 1792). Då flädermusen går, framkryper hon på handlofvarna och bakbenen. Nilsson Fauna 1: 6 (1847). bildl. om tid: framskrida (trögt). De långsamt framkrypande timmarne. Fries Grönl. 22 (1872).
2) till 5: krypande komma fram l. ut; kräla fram. Linc. (1640; under prorepo). Matkar som af hela hans äländige Kropp framkröpe. Dryselius Monarchsp. 93 (1691). Ett par mindre kräftor (kommo) framkrypande under en sten i närheten. Forsslund Djur 183 (1900). särsk. bildl.
a) (†) uppkomma; framträda, uppträda. Jagh (åstundar) .. komma på retta grunden, hwadan alt förtaal och baakdanterij egenteligen framkrupne och förorsakade äro. Bullernæsius Lögn. 175 (1619). (Det) är at förmoda, det i vårt qvicka Seculum väl något Genie torde framkrypa, som vore fintligt nog at (osv.). SP 1780, s. 63.
b) småningom pressas fram (ur ngn); (småningom) komma i dagen. Härvid fick jag fatt i en rotting, och efter en liten klappning framkröp följande bekännelse. CFDahlgren 4: 93 (1830). Ändteligen framkröp sanningen. Hahnsson (1888). —
(5) -KRYSTA, -ning. krysta fram.
1) (med stor ansträngning) pressa fram (ngt ur sin kropp). Dalin (1851). En gammal negress .. narrade mig att skratta genom sina försök att framkrysta några tårar. Dahlgren Jephson 193 (1891).
2) bildl.: (med stor ansträngning) få ur sig l. åstadkomma (ngt, särsk. yttrande i tal l. skrift); i p. pf. ofta i adjektivisk anv.: som bär vittne om att hava krystats fram, ansträngd, krystad. Kellgren BrefClewb. 39 (1775). Hela manéret egde alltför mycket onaturligt framkrystadt, kantigt och hårdt. Sturzen-Becker 1: 196 (1861). Skalin .. hade berett sig att framkrysta några ord till svar på värdens farväl. Högberg Baggböl. 2: 122 (1911). —
(3, 5) -KRÄLA. kräla fram, krälande röra sig framåt l. komma fram (ur ngt). Komma framkrälande. Hamb. (1700). Rydberg Varia 161 (1894). —
(5) -KVÄLLA. [efter t. (her)vorquellen; klandrat i JournLTh. 1809, nr 55, s. 4 (i en recension av Elgströms nedan citerade översättning)] (i vitter stil) kvälla fram, framströmma; upprinna; ofta oeg. o. bildl. Elgström Frunt. 25 (1809; övers. från t.). (Inför poesiens tron gäller ingenting annat) än det som framqvällt ur en ren verlds-åsigt och en obefläckad fantasi. Atterbom (1816) i 2Saml. 27: 25. 2NF 12: 116 (1909). —
(1) -KÄLKE. i sht om den främre av de två hopfästa kälkar som (i skogstrakter) användas vid transport av timmer o. d.; motsatt: bakkälke. 1 skodd fram Kiälka. BoupptRasbo 1754. Sandström NatArb. 2: 23 (1910). —
-KÖRA, -ning, -sel (numera mindre br., VDAkt. 1683, nr 60, Östergren (1921; anfört ss. mindre vanl. för uppkörsel)). köra fram.
1) till 3: med häst o. d. föra (ett fordon) framåt (på en väg). Ett starkt buller, sådant en å hård landsväg framkörd tung vagn åstadkommer. Fennia IV. 8: 7 (1891). SD(L) 1902, nr 69, s. 5. särsk. (†) med övergång i intr. bet.: komma framåt (med häst o. fordon). Schola fougterne lathe rydia wägar och byggia broor så att man med wagnar kan framköra. LReg. 20 (1583).
2) till 3 g o. 5: med häst o. d. föra (ngt) fram (till en plats).
a) med obj. betecknande vara lastad på ett fordon. Måghe wel böndherne .. hwgga oc framkiöra til then vpbygde sågheqwarn stockar. GR 4: 121 (1527). Ett ansenligt qvantum bräder, som ifrån sågen blifvit framkördt till elfven. Englund Ged. 88 (1853).
b) med obj. betecknande fordon. Slädarne framkördes. Cederborgh UvT 3: 12 (1810). Wachtmeister MedelhSk. 124 (1884).
c) med övergång i intr. bet.
α) i förb. med prep. med: körande komma fram med l. föra fram (ett fordon). Framköra med vagnen ifrån bakgården till trappan, till porten. Dalin (1851).
β) med subjektväxling: köras fram. Att hon genast skulle bortföras, då en Hyrvagn framkört. Calonius Bref 63 (1794). Blanche Våln. 169 (1847).
3) till 5: framfösa; framjaga; framknuffa; äv. bildl. När renarna äro framkörde, att mjölkas. Linné Ungd. 2: 111 (1732). När jag .. var ute i ett mindre skogsparti .. för att söka fasaner framkördes af min fågelhund en råbock. FoFl. 1910, s. 46. Han blev framkörd av sina vänner, ehuru han själv velat hålla sig undan. Östergren (1921).
-KÖRS-PLATS. (mindre br.) om den plats framför en byggnad där man kör fram med fordon. Callerholm Stowe 51 (1852). —
(1) -LABB. om kort o. bred framfot hos vissa djur, särsk. säldjur l. björn. GbgMag. 1759, s. 121. De båda utåtvända korta och breda framlabbarna (hos säldjuren). Nilsson Fauna 1: 272 (1847). Lagerlöf Holg. 2: 113 (1907). —
(1) -LADDARE, r. l. m. skjutvapen (gevär, kanon o. d.) som laddas från mynningen, mynningsladdare; motsatt: bakladdare. UB 6: 54 (1874). —
-LADDNINGS-GEVÄR. motsatt: bakladdningsgevär. NF 4: 347 (1881). Hos den äldre jägargenerationen äro framladdningsgevären eller lodbössorna, som de vanligen kallas, ännu så godt som allenahärskande. Ekman NorrlJakt 287 (1910). —
-LADDNINGS-PJÄS. artilleripjäs som laddas från mynningen; motsatt: bakladdningspjäs. LbArtill. 2 (1892). —
(3 g) -LAGA, v. (†) refl.: laga sig fram. Han .. sig till Strids fram-Lagar. Dahlstierna (SVS) 67 (1697). —
(5) -LALLA. (mindre br.) lalla fram. En liten Gåsse (kom) framlallandes, som stod neder vid bordsändan, och berättade för sin Mamma, at (osv.). Kling Spect. F 1 b (1735). Äfven små barn framlallade: ”Gustaf är död”. CFDahlgren 5: 251 (1832). Scholander I. 2: 79 (c. 1870, 1881). Anm. I citatet från 1735 föreligger möjl. ett annat ord med bet.: tulta fram. —
(3 g) -LANGA, -ning.
1) (†) intr.: nå fram (till ett ställe, ett mål). På thätt man kunne framlange (med skotten), tijtt man achter skiute. GR 28: 473 (1558).
2) tr.: langa l. räcka fram (ngt). (På båtens) botten ligger geväret färdigladdadt, för att vid tillfälle af behof framlangas. Fries Grönl. 97 (1872). Sädens framlangning till (trösk-)verket. LAHT 1909, s. 13. —
(3 g, 5) -LARVA. larva fram. När dispyten blef häftig, kommo .. några, förut stumma, personer framlarfvandes. Palmær Eldbr. 66 (1834). —
(1) -LAST. last i fören av båt l. fartyg; motsatt: baklast; ngn gg: framlass. Nordforss (1805). En tvåhjulskärra, i hvilken man lagt för mycken bak- och för liten framlast. CFDahlgren 5: 49 (1832). —
(1) -LASTA, -ning. (†) lasta gods l. varor i främre delen av (vagn o. d.) l. i fören av (båt l. fartyg, i sht så att det blir för stor tyngd framtill); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. Schenberg (1739). Skeppet är för mycket framlastadt. Widegren (1788). —
(1) -LASTIG. (†) om fartyg: som har större delen av lasten i fören, som är för tungt lastat i fören. ÖoL (1852). —
(3 g, 5) -LEDA, -ning. [fsv. framleþa]
1) leda fram (djur l. människa). Jos. 10: 24 (Bib. 1541). Ett par björnungar .. framleddes af betjänter för att roa sällskapet. De Geer Minn. 1: 162 (1892).
2) medelst ledning föra (vatten, elektricitet, drivkraft o. d. ngnstädes hän). TT 1871, s. 141. Denna .. (elektriska) ström kan sedan .. framledas i koppartrådar. NordT 1895, s. 46. jfr: De sido-ådalar, som framleda de större tvärälfverna. Gissler IVetA 1751, s. 11.
3) (†) härleda; utveckla; framkalla, framlocka. SvMerc. 3: 881 (1758). Realitetens betydelse .. åligger det .. Philosophien .. att bestämma, eller till allt närmare och närmare bestämning framleda. Biberg 1: 268 (c. 1820). Stundom träffas ock (vid kommunionförhör) så stor okunnighet, att de enklare frågor lemnas obesvarade. Då återstår blott att framleda ett ja eller nej, det man sedan måste med skäl understödja. Ödmann AnvSkrift. 45 (1822). Holmgren Lisco Förord (1837). Han framledde .. oafbrutet sin tankekedja. CVAStrandberg 1: 353 (1862). —
I. adv.
1) (†) = -DELES I 2. Item framledis kungiorde .. Iacop Henrichsson sigh haffua giortt ett lagligidt iorda skipte med Lasse Pärson i Gericknäs. BtFinlH 4: 137 (1563).
2) (numera bl. ngn gg i puristiskt spr.) = -DELES I 3. Bureus KonStyr. A 2 b (1634). Gud låte allting lyckeligen och wäll gå på alla sidor framledes. Ekeblad Bref 1: 20 (1649; rättat efter hskr.). Atterbom i SvLittFT 1838, Bih. sp. 6. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 357.
II. (†) adj.: framtida. Denna inkomst .. borde .. anses så mycket säkrare och frikallad från framledes ändring. Hallenberg Hist. 5: 163 (1796). —
-LEKA. leka fram.
1) till 4: under lek tillbringa l. genomleva (tid l. tidsperiod). De syskon .., de jemnårige, bland hvilka han framlekt åren af sin oskuld. Leopold 5: 363 (1800). ABlanche i Nordstjernan 1845, s. 24 (bildl.).
2) till 5: lekande l. liksom på lek skapa l. frambringa (ngt). De toner, som vinden framlekte ur dess (dvs. lyrans) strängar. Nicander 2: 162 (c. 1830). På mellanstunderna .. framlekte han vid sin svarfstol de finaste konstverk. Böttiger 6: 320 (1847). —
-LETA.
1) (numera bl. ngn gg i p. pr.) till 3 o. 4, refl.: leta sig fram, söka finna vägen l. en väg (ngnstädes hän); äv. bildl. Tessin Bref 2: 369 (1755; bildl.). Den steg för steg sig framletande yttre klokheten. Almqvist Fattigd. 61 (1838). Jag har .. genom långa sidogångar framletat mig till flera underjordiska hvalf. Brunius Resa 1838 32 (1839).
2) till 5: leta fram, leta rätt på, (söka) bringa i dagen; stundom närmande sig bet.: utforska, utfundera o. d. Brask Pufendorf Hist. 407 (1680). Det svåraste för en dommare består uti den omstendigheten at framleta den brotsligas egenteliga intention och mening. Höpken 2: 128 (1748). Ur en kortlek framletar du de fyra knektarne och en dam. Norman GossLek. 294 (1878). —
-LEVA. [fsv. framliva]
1) (†) till 3: fortsätta att leva (på ett visst sätt), framhärda (med en viss livsföring o. d.). De framlefva i säkerhet och stor siälevåda. VDAkt. 1735, nr 606. Ödmann StrFörs. II. 1: 204 (1803). särsk. i avslutningsformel i brev: (alltjämt) förbliva. Jag .. har altid äran framlefva Välborne Herr Archiater och Riddarens aller ödmjukste tje(na)re. CMBlom (1761) hos Linné Bref I. 3: 279. Florman BrefRetzius 32 (1829).
2) (†) till 4: leva (en viss tid l. tidsperiod) till ända; äv. abs.: leva sitt liv till slut. Hava framlefvat dät fämtionde året. Schultze Ordb. 2757 (c. 1755). Hon .. (hade) uti .. hög ålder kristeligen framlefvat. Tersmeden Mem. 6: 49 (1786). De framlefne (dvs. hädangångna). Sundelius NorrköpMinne 336 (1798).
3) allmännare: tillbringa (sin tid, sina dagar, sin barndom o. d. ngnstädes l. på det l. det sättet). Vnn osz wåra dagar / Framlefwa vthi roo. Ps. 1695, 135: 8. Nu framlefver hon lyckliga da’r på den ståtliga herrgåln. Runeberg 1: 15 (1832). Han var född der och der hade han framlefvat nästan hela sin tid. HLilljebjörn Hågk. 2: 28 (1867). —
-LIDA. [fsv. framliþa]
1) till 3.
a) gå l. skrida framåt; numera föga br. utom i överförd anv. om tid. Thet (är) .. longt framlidit på året. GR 7: 381 (1531). Tiden framled och Hans närvarelse blef mer och mer nödvändig vid Armeen. Loenbom Stenbock 2: 110 (1758). Runeberg 3: 58 (1843). Hästen sprang och färden framled. Collan Kalev. 1: 73 (1864). Augusti månad var redan långt framliden och sommaren led mot sitt slut. Geijerstam LycklMän. 255 (1899). Hedin Pol 2: 494 (1911).
b) (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) i p. pf. i adjektivisk anv.; om tid l. tidsperiod, levnadsålder o. d.: (långt) framskriden; äv. om person, i förb. framliden i ålder o. d. Mijn hustrw är framliden j åldren. Luk. 1: 18 (NT 1526; Bib. 1917: kommen till hög ålder). Så begynte daghen warda framlidhen. Därs. 9: 12 (Därs.; Bib. 1917: nalkas sitt slut). Oblid väderlek och framleden årstid tilstadde icke (arbetets fortsättande). SvMerc. IV. 3: 135 (i handl. fr. 1758). Leopold 5: 346 (1800). Den ro och hvila .., som hans framlidna ålder .. kräfde. Afzelius Sag. 4: 134 (1842). jfr (†): Han .. war en framlidhen och alderstighen man. OPetri Kr. 74 (c. 1540).
2) till 4.
a) (†) komma fram (till en ort). Min bror (menar), att Hans Breffdragare skulle icke så snart framlijde som den iag här ifrå till Österbotnn .. försende skulle. UrkFinlÖ I. 2: 144 (1597).
b) (numera bl. ngn gg i högre stil) om tid: gå till ända, förflyta; i sht i p. pf.: tilländagången, tilländalupen, förfluten, förgången, förliden, förbi; förr äv. om händelseförlopp o. d. i det förflutna. Apg. 14: 16 (NT 1526). Thenne framledhne Fegde emott the Lubske. GR 11: 237 (1537). Skördetijdhen är framlidhen. Jer. 8: 20 (Bib. 1541; Bib. 1917: är förbi). Om hösten nedärjes och harfvas framledne kornåkern. Linné Sk. 35 (1751). Större delen af året framled innan arbetet blef begynt. Loenbom Stenbock 2: 190 (1758). När en gång .. våra pröfvostunder äro alla framlidna. Wallin 1Pred. 2: 36 (c. 1830).
c) i p. pf. ss. adj.: avliden, hädangången; numera nästan bl. (i högtidligt spr.) i attributiv ställning utan föreg. artikel. GR 1: 6 (1521). Konung Frederick är nu framliden. Därs. 8: 271 (1533). Framblidne greffue Jahans thill Höyens arffuinger. Brahe Kr. 18 (c. 1585). Dödzfallet afkunnas på Predikstolen .. med Tacksäijelse til Gud, som then framledne nådigt förloszat hafwer. Kyrkol. 18: 1 (1686). Framlidna statsrådet F. F. Carlson. Ljunggren i 3SAH 2: 8 (1887). bildl. Det är skuggan af den framlidna, men ännu icke begrafna Skeppshandeln. ObjGästen 1829, nr 30, s. 2. —
-LIGGA.
1) gymn. till 1; i p. pr. i uttr. framliggande ställning l. hållning, då främre kroppsytan i hela sin utsträckning vilar å fast underlag. Liggande ställning kan vara fram-, sid- eller ryggliggande. Wretlind Läk. 3: 95 (1895). Norlander LingFäktsal 44 (1908).
2) zool. till 3; i p. pr., särsk. om hår, fjädrar o. d.: som ligger (vågrätt) framåtriktad. Framliggande tänder .., som mer eller mindre vågrätt ligga (framåt) på tandgården. Marklin Illiger 150 (1818). Näbben (hos blåkråkan är) vid näbbroten bar (utan framliggande fjädrar). Nilsson Fauna II. 1: 234 (1858).
3) till 5.
a) (numera föga br.) i p. pr.: som ligger framme. Dauid .. gick in vthi gudz hws .. och ååt the framliggiandes brödh. Mark. 2: 26 (NT 1526). Han bläddrade rådvill uti några på bordet framliggande skrifna blad. Topelius Fält. 3: 291 (1858). Högberg Vred. 2: 116 (1906).
b) med. i p. pr. om organ l. kroppsdel: som trädt ut ur sitt normala läge, framfallen. Om den framliggande tarmdelen är brandig .., måste den (vid brockoperation) klippas bort. 2NF 13: 1393 (1910).
c) (numera knappast br.) om fågel: ligga fram, ligga på ägg, tills (ungar) utkläckts, ruva ut (kycklingar osv.). JPGothus JBotvidi B 3 a (1635; i bild). En vng höna, som ännu inga Kycklingar hafwer framlegat. Hildebrand MagiaNat. 197 (1654). Bliberg Acerra 317 (1737). —
(5) -LINKA. linka fram. När det .. lidit en stund kom pojken framlinkandes. SvFolks. 4 (1844). Sist framlinkade lille lappen Åsele-Pålle. Högberg Vred. 2: 105 (1906). —
(1) -LIV.
1) (numera föga br.) framkropp. Wikforss 2: 923 (1804). Steget har (hos hästen) 2:ne afdelningar: en för fram- och en för baklifvet. Billing Hipp. 156 (1836). Thomson Insect. 201 (1862).
(jfr 1) -LJUD. språkv. om första ljudet i ord l. stavelse: begynnelseljud, uddljud. Larsen (1884). —
(5) -LJUNGA. (i högre stil) ljunga fram.
1) intr., om blixt l. annat ljusfenomen: plötsligt o. kraftigt blänka fram; i överförd anv.: bryta fram som en åskstråle, plötsligt o. våldsamt störta fram l. framträda l. visa sig. Lidner 1: 186 (1788). Hastigt, som blixten framljungar utur et itändt molns sköte. Lybecker Young 41 (1795). Med girigt behof / Si! parden framljungar / Och aktar på rof. Wallin Vitt. 1: 61 (1813). (Tegnérs ”Krigssång för skånska landtvärnet”) är ett framljungande utbrott af skaldens harm öfver det lömska i fiendens anfall. Ljunggren SVH 3: 576 (1881).
2) tr.: plötsligt o. våldsamt framslunga (blixt l., i överförd anv., ett yttrande, hot, en dom o. d.). En ur ett lågande hjerta framljungad apologi för Gustaf III. Atterbom i SvLittFT 1833, sp. 799. De förkastelsedomar, männerne af svärdet .. mot den af sitt olycksöde drabbade kamraten framljungat. Cygnæus 1: 146 (1852). Hennes ögon framljungade blixtar. Auerbach (1908). —
(5) -LOCKA, -ning. [fsv. framlokka] locka fram.
1) gm lock l. annan äggelse, list o. d. förmå (människa l. djur) att komma fram l. tillstädes, locka fram (ngn). (Arion såg) een stoor Delphin iblant the Wågor rulla, / Framlokkad af hans Speel. Spegel GV 195 (1685). Den ovärdiga list, som skulle ha begagnats för att framlocka de till skogarne förrymda bönderna. Odhner G3 1: 339 (1885).
2) i oeg. o. bildl. anv.: (i sht med förslagenhet, list l. lämpor) få fram l. till stånd, framkalla l. föranleda (ngt). LPetri 2Post. 309 b (1555). Om wååren warde allehanda slagz grääs och örter vthur Iorden .. framlåckadhe genom Solenes strålar. Girs Edelh. D 1 a (1627). Et præmium af 1,000 Specie Ducater .., hvarigenom sanningen så mycket snarare framlåckas torde. 2RARP 5: 136 (1727). Florindo aftorkade sina tårar, hvilke blifvit .. framlockade af de hjertnjupna complimenterna. Weise 2: 9 (1771). Bifallet .. ville (aldrig) taga slut, utan framlockade det ena extranumret efter det andra. GHT 1895, nr 271 A, s. 3. —
-LOPP.
1) (föga br.) till 3: löpande framåt; anlopp (mot ngn l. ngt). Linc. (1640; under procursus). Lucifer .. eggar afgrundens fylkingar till nytt framlopp mot himmelen. Rydberg 2: 305 (c. 1872). särsk.
a) (†) om en flods framrinnande. Sylvius Curtius 370 (1682). En del påstå, at elfven i förre tider haft framlopp igenom Bruket. Hülphers Dal. 18 (1762).
b) (knappast br.) i fråga om tid. Om ej åldrens annalkande med tidens framlopp, redan så känbart hoos mig förspordes. Hjelt Medicinalv. 1: 258 (i handl. fr. 1772).
2) (numera knappast br.) till 4; om tid: förlopp. Efter ett års framlopp. Silfverstolpe Kraus 21 (1833). —
(3, 4) -LOTSA, -ning. (föga br.) lotsa (fartyg) fram gm farled l. till avsedd ort; äv. i utvidgad o. bildl. anv. Dalin (1851). Fennia XIV. 6: 16 (1897). —
(3, 5) -LUNKA. lunka fram; äv. bildl. Komma framlunkande. Polyfem IV. 48: 3 (1811). Mellertid framlunkade fålen / Käckt. Runeberg 1: 112 (1832). Sävligt framlunkande alexandriner. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 2: 88 (1917). —
(3) -LUTA, v. luta fram(åt); äv. refl.; numera nästan bl. (mindre br.) i p. pr. o. p. pf.: framåtlutad. Florinus Voc. 220 (1695). Drängen Anders Hollsten .. smal til växten, något framlutande. SP 1780, s. 564. Gumman, öfver 70 år, framlutad och krokig. Wacklin Minn. 1: 107 (1844). Tullbetjenterne framlutade sina hufvuden öfver sin chefs axlar. Blanche Våln. 349 (1847). Ur den andra (skyn) framlutar sig ett helgon. Brunius Metr. 159 (1854). Mannen bar hufvudet något framlutadt. Rydberg Ath. 91 (1876; uppl. 1859, 1866: framåtlutadt). HHildebrand i OoB 1892, s. 292. —
(3) -LUTA, adj. o. adv. [jfr FRAMSTUPA, adv.] (†) i framåtlutande ställning; jfr FRAMÅT-LUTA, adj. o. adv. De .. stå ei raka, utan merendels framluta. ELencqvist (c. 1778) i FinKyrkohSP 5: 125. —
(3, 5) -LYFTA, -ning.
1) lyfta upp o. bära l. lägga l. ställa fram (ngt), lyfta fram. Der (i koret), på en i hast framlyftad länstol, satte sig .. Kungen. Palmblad Nov. 4: 16 (1851). Heidenstam Svensk. 2: 248 (1910).
2) (numera föga br.) estet. bildl.: framhålla, framhäva, giva relief åt (ngt). SvLitTidn. 1818, sp. 795. En .. orchester .. bör veta, att den, vid sidan af sång, blott ackompagnerar, att den beledsagar något, hvars skönhet den skall framlyfta, men icke skjuta i skuggan. Rydqvist Resa 95 (1838). Den poetiska nödvändigheten att gruppera och färglägga gör, att detaljer stundom måste framlyftas och belysas. Runeberg ESkr. 2: 296 (1849). Söderhjelm Runebg 1: 461 (1904). —
(5) -LYSA.
1) om lysande, ljust l. vitt föremål: lysa fram, lysande framträda, visa sig som en ljus punkt o. d. (mot en mörkare bakgrund). Lundberg Paulson Erasmus 74 (1728). Mellan (träd-)stammarne framlyste stundom ljus från någon menniskoboning. Rydberg Vigg 7 (1875). Vid insjövikarna framlyste .. väldiga slott. Heidenstam Svensk. 2: 117 (1910).
2) [jfr d. fremlyse, t. hervorleuchten] (i sht i vitter stil) i oeg. o. bildl. anv.: komma till synes, visa sig, träda i dagen, röja sig, yppa sig; stundom: framgå (av ngt); numera i sht i fråga om en persons snille l. begåvning, sinnelag l. sinnesstämning, tänkesätt l. avsikt o. d. Den nya Lära (Christendomen), som .. begynte framlysa i Nordiska verlden. Dalin Hist. 1: 190 (1747). Rydelii tänkesätt som theolog och prest framlyser i hans skrifter, såsom i hans gerningar. Franzén Minnest. 2: 62 (1822). Ett ljust, ofta skarpt förstånd, hvilket icke sällan framlyser i deras qvicka och fintliga svar. (Forssell o.) Grafström 11 (1827). Högfärden framlyste i hela hans sätt att vara. Crusenstolpe Mor. 2: 275 (1840). En bjert framlysande olikhet. Rydqvist SSL 4: 71 (1868). Ur Scheffers förtroliga bref från dessa år framlyser .., att han var trött vid tjensten och vid världens fåfänglighet. Odhner i 3SAH 6: 196 (1891). —
(1) -LÅR, n. lår å framben hos fyrfotadjur l. insekt. Landsm. XI. 1: 90 (i handl. fr. 1702). Thomson Insect. 51 (1862). —
(1) -LÄDER. läder som bildar främre övre delen av ett skoplagg. Ett par franska skor .. med framläder af saffian. Dahlgren Herrgårdssl. 190 (i handl. fr. 1795). —
-LÄGGA, -ning.
1) (föga br.) till 3: lägga l. placera (ngt) så att (det) kommer att riktas framåt. Nu högge the sina hästar med spårarne, fram läggiandes för sig sine spiut. Peringskiöld Vilk. 92 (1715). (Hararna hava öron) hvilka framlagda äro lika med eller längre än nosen. Nilsson Fauna 1: 428 (1847).
2) till 5: lägga fram (ngt ngnstädes). Dauid .. gick in j gudz hws, och toogh the framlagdha brödh och åt. Luk. 6: 4 (NT 1526). Löjtnant B. .. framlade på bordshörnet .. en blank dukat. Heidenstam Karol. 2: 144 (1898). särsk. i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv.
a) (mindre br.) i fråga om utbetalande av pänningsumma. PPGothus Und. P 3 b (1590). Wallenstein .. lät sin hofmästare på ögonblicket åt Isolani framlägga tvåtusen dukater. Fryxell Ber. 6: 436 (1833). Lönnberg FnordSag. 1: 55 (1870).
b) i sht jur. (inför domstol o. d.) framvisa l. uppvisa l. förete (handling l. dokument o. d. i ett mål). BtSödKultH 12: 85 (1598). Vil bördeman til sig lösa arfvejord, .. framlägge på insatte penningar .. bevis. JB 5: 1 (Lag 1734). EkonS 1: 290 (1893).
c) (i tal l. skrift) framställa (ett sakläge, en mening, ett förslag till prövning o. d.), (utveckla o.) anföra (skäl, bevis, grunder o. d.); äv.: offentliggöra l. publicera (ngt). Lind (1749; under darlegen). Han önskade at herr Landt-Marskalken .. ville framlägga våra hjertans tankar inför Hans Kongl. Maj:t. AdP 1786, s. 24. I ”Iduna” framlade Geijer det bästa han, öfverhufvud taget, alstrat i poetisk väg. Sturzen-Becker 1: 27 (1845. 1861). Bengt Oxenstjerna framlade icke allenast muntligen sina skäl: han uppläste äfven ett skriftligt anförande. Carlson Hist. 5: 62 (1879). Scheffer .. framlägger ställningen sådan den är. Odhner i 3SAH 6: 127 (1891). Regeringen framlade ett representationsförslag, enligt hvilket ståndsförfattningen skulle upphäfvas. De Geer Minn. 1: 128 (1892). särsk. (föga br.): redogöra för (ngt); skildra (en händelse l. tilldragelse). Bosander .. begynte nu framlägga sitt äfventyr hos excellencen. CFDahlgren 4: 183 (1831). Nilsson Ur. 2: 63 (1862). —
(5) -LÄMNA, -ing.
1) (över)lämna l. giva l. räcka (ngt till en person som begärt det l. för vilken det är avsett); avlämna (ngt på vederbörlig ort), lämna fram. Nordforss (1805; med hänv. till framgifva). Valsedel, som inlemnas så öppen att dess innehåll blir skönjbart, återlemnas strax till framlemnaren. FFS 1887, nr 8, s. 6. Heidenstam Karol. 2: 40 (1898). tekn. i utvidgad anv. om maskin l. maskindel: avlämna; frammata. Den .. på en gång framlemnade förspinningen. TT 1874, s. 27. Maskinen framlemnade .. 8.000 vikta tidningsark .. i timmen. Därs. 1878, s. 243.
2) (numera knappast br.) offentliggöra, publicera (ngt); för allmänheten bekantgöra (ngt). Bælter GudsS 3 (1751). Vi Läkare .. anse vår .. skyldighet fordra at framlemna berättelse om skottets natur. Prot. 30/3 1792, s. 4 a. Filologiska undersökningar, hvilka, när de framlemnas i tryck, kunna erhålla och alltid erhållit vederläggning. Agardh BlSkr. 1: 378 (1836). —
(3 g) -LÄNDA. (†) komma fram (till en plats), anlända, ankomma. Några af Kyrckiofollcket, som då framländt, follgde med neder i Kyrckian. VDAkt. 1717, nr 60. Leopold 2: 441 (1789, 1815). En morgon, helt arla, framländer / Opp till de hulda, från rodnande sjön, / Vänligt en gäst ifrån främmande stränder. CFDahlgren i PoetK 1815, 1: 75. —
I. adv.
1) (föga br.) till 1; i fråga om ställning l. läge: med framsidan mot marken o. d.; på magen. Där låg en man framlänges vid tjärnens rand. Blomberg Överg. 214 (1915).
2) till 3.
a) i fråga om rörelse: med framsidan först. Simning framlänges på magen. NF 14: 1094 (1890). SDS 1896, nr 100, s. 3. Han .. slog .. dubbel volt framlänges. Nyblom Minn. 1: 149 (1904).
b) i fråga om ordningsföljd: från början mot slutet; ofta i förb. fram- och baklänges o. i denna förb. äv. i utvidgad anv.: riktigt grundligt l. i grund o. botten, från alla (möjliga) sidor. Han kan räkna upp påfvarne fram- och baklänges. Claëson 1: 319 (1859). De behandlade frågan fram- och baklänges och stannade vid den meningen, att (osv.). Strindberg SvÖ 1: 214 (1882).
-LÄNGES-ÅKNING. i sht idrott., till -LÄNGES I 2 a. Bakkorsad framlängesåkning med skärombyte. Börjas på venster fot. Næss Skridsk. 37 (1882). —
(5) -LÄSA.
1) (föga br.) uppläsa; framrabbla, upprabbla. Schroderus Os. 2: 344 (1635). Ekman Siönödzl. 135 (1680). Meningen är, att du blott icke skall framläsa ditt Fader vår inför Gud. utan att alls mena, tro eller besinna. hvad orden innebära. Rosenius FaderVår 18 (1858).
2) (ur en skriftlig framställning) sluta sig till (författarens åskådning, tänkesätt l. uppfattning i ting som ej direkt utgöra ämnet därför), utläsa (ngt ur ngt). Ur statistikens uppgifter om de olika ordklassernas förekomst som rimord kan man bland annat framläsa följande. Mjöberg Stilstud. 164 (1911). Castrén Creutz 359 (1917).
3) (i Finl., ävensom bygdemålsfärgat i vissa trakter av Sv.) i p. pf.: konfirmerad, som ”läst sig fram” l. ”gått o. läst (för prästen)”. Kunde du hela storkachesen utan, när du vardt framläsen? Almqvist Amor. 341 (1839). En pojke, som inte var framläst. EWigström (c. 1900) i Landsm. VIII. 3: 255. Bergroth FinlSv. 335 (1917). —
(5) -LÄSPA, -ning. läspa fram, läspande framsäga l. yttra (ngt). Dalin Arg. 1: 79 (1733, 1754). ”Med mycket nöje”, framläspade hon. CFDahlgren 5: 32 (1832). Högberg JesuBr. 2: 124 (1915). —
-LÖPA, -ning.
1) till 3 (o. 4): löpa l. springa fram(åt); hasta l. skynda fram(åt); äv. i utvidgad o. överförd anv. i fråga om mer l. mindre hastig rörelse framåt, t. ex. om fartyg, vagn, släde o. d.: segla resp. rulla l. glida o. d. fram, om vatten, flod o. d.: rinna l. flyta fram. Såsom thet watnet som framlopet är. Job 11: 16 (Bib. 1541). (Pulkan har en) myket haal kööl, där på han lät framlöper i Sniön. BtKännVLand 6: 4 (1674). Nordberg C12 1: 644 (1740). Då de slätten nått, framlupo de (dvs. skidlöparna) saktare båda. Runeberg 1: 27 (1832). Den rymligare och lägre däld .., hvarigenom .. Öster-Dalelfven framlöper. Strinnholm Hist. 1: 499 (1834). Förgarnsändarna .. framlöpa (på jennystolen, en spinnmaskin) mellan ett par rörliga press-slåar. 2NF 12: 1346 (1910). särsk.
a) (numera föga br.) om tid: hastigt ila fram(åt) l. förbi; förrinna; förflyta; gå till ända; i p. pf.: tilländalupen, förfluten, (för)gången. LPetri 2Post. 7 a (1555). Hvem der kunne taghe igienn denn framlöpne tid, dett vore en god tingh. HT 1891, s. 274 (c. 1580). När wij äre hoos fromt och lustigt sälskap, tå förswinner och framlöper tijdhen sin koos, och warder oss .. stackot. Phrygius HimLif. 72 (”73”) (1615). Hans lefnad framlöper utan moln. Lehnberg Pred. 1: 254 (c. 1800). När, i Gamla Testamentet, efter vissa framlupna tiderymder, det högtidliga Sabbats-året inföll. Wallin 2Pred. 1: 1 (1823). ENervander (1892) hos Cygnæus Suppl. 50.
b) om väg l. gata o. d.: gå fram; om bärgskedja l. höjdsträckning: sträcka sig. Vid Samna Åen, neder hos lilla bron, thär gångwägen framlöper til Bredåker. Peringskiöld MonUpl. 225 (1710). Den mellan Stuor Järta och Ruopsok framlöpande (bärgs-)kammen. TurÅ 1897, s. 148. SD(L) 1903, nr 33, s. 1.
2) till 5: löpa l. springa l. hasta l. skynda fram; numera nästan bl. i förb. komma framlöpande; förr äv. om vatten: rinna l. kvälla fram. SynodA 1: 20 (c. 1608). Kommer .. nogon oskriftat framlöpandess til Gudz bord, .. honom meddelas intet Sacrament. KOF II. 1: 169 (1659). Gruffogdarne (skola) hafva grann tillsigt att intet vatten ur konstdammen fruktlöst må framlöpa. Johansson Noraskog 3: 100 (efter handl. fr. 1690). Då han red öfver en å, .. kom ur skogen .. en arbetsträl framlöpande. Strinnholm Hist. 1: 224 (1834).
Spalt F 1334 band 8, 1925