Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LASCIV laʃi4v, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr fr. lascif; av lat. lascivus, yr, lekfull, näsvis, lättfärdig]
lättfärdig, okysk, otuktig, liderlig, slipprig; om sak: som vittnar om l. är uttryck för dylik egenskap. Göra lascive gester. Linné Diet. 1: 129 (c. 1750). En lasciv Wieneroperett. Ahrenberg Landsm. 138 (1897). Åkerlund Blanco-Fombona Guldm. 243 (1930).
Avledn.: LASCIVI, f. (lascivie) [efter lat. lascivia] (†) lascivitet. Rålamb Resa 48 (1658, 1679). —
LASCIVITET, r. l. f. [jfr fr. lascivité; av lat. lascivitas] lättfärdighet, liderlighet, slipprighet; äv. konkret. Gynther ConvHlex. (1846). Schück VLittH 1: 609 (1900; konkret). SvD(A) 1930, nr 327, s. 10.

 

Spalt L 314 band 15, 1939

Webbansvarig