| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LED le4d, äv. (bygdemålsfärgat l. vard.) le4, adj. -are; n. o. adv. LEDT let4.
1) (numera i sht i känslobetonat talspr.) som väcker avsky l. motvilja, avskyvärd, vederstygglig, motbjudande, otäck, otrevlig; ”usel”, ”gemen”, ”nedrig”, ”förarglig”. Dhenn ledhe Juuthen, är till dhenne förhalningh mycket orsak. OxBr. 5: 326 (1625). Ett och ett (dvs. ett och detsamma) blijr snart leedt. Grubb 648 (1665). Nå står icke den lea Hunn, / Å intet weet stilla sin fuula Munn. Tidfördrijf A 4 b (c. 1695). Torr och petig, krånglig och misstänksam, kunskapsfattig och inbilsk var han .. en person, på hvilken epithetet led i allo var lämpligt. HLittSt. 3: 144 (c. 1890). ”Jag ska ge dig, ditt leda lif, för du drar hem sådan uselhet ..!” skrek hon. Bondeson MVK 68 (1894, 1903). Strykande kattor äro också synnerligen leda djur. Ericson Fågelkås. 1: 141 (1906). Han .. låtsade inget förstå av det leda talet. Moberg Rask. 216 (1927). — särsk.
a) om djävulen l. annan representant för de onda makterna; numera nästan bl. (jfr slutet) i uttr. den lede frestaren, om djävulen l., överfört, om person som uppträder ss. frestare. Then ledhe dieffuulen. PErici Musæus 1: 189 b (1582). (Sekten) hadhe haft sin root .. af then leeda Sathan. Schroderus Dress. 241 (1610). Julia (till amman). O, gamla orm! Du leda frestare! Hagberg Shaksp. 10: 229 (1850). Hvad gestalt den lede frestaren här (i öknen med Jesus) än gaf sig. Rudin 1Evigh. 1: 360 (1871, 1878). — särsk. (bygdemålsfärgat, ofta eufemistiskt) i uttr. den lede, förr äv. hin lede, om djävulen: ”den fule”, ”hin håle”, ”hin onde”. VRP 1648, s. 265. Hin lede sielf. Wexionius Vitt. 397 (1686). Då for den lede in i Norman. Strindberg Hems. 67 (1887). Tvi för den lede sådana räknemästare! Berndtson Länningh. 49 (1923). (Han har) givit sig den lede på att han skall bärga skutan. Böök ResSv. 75 (1924).
b) [jfr t. einem leid sein] (numera bl. ngn gg arkaiserande) i förb. vara l. bliva ngn led, kännas resp. komma att kännas ss. ngt ondt o. obehagligt för ngn; förr äv. opers., i uttr. det är l. gör mig ledt o. d., det gör mig ondt, det kännes ledsamt för mig. Eder skade .. skal vara oss swa leed som eder sielffuom. G1R 1: 52 (1523). Tin skade oc motgångh ær oss ganska ledh. Därs. 4: 106 (1527). Thett vore honom leet, att emillan konungen och herttigen vore sådan oenigheet upkommen. HH 20: 370 (c. 1640). Oss nu gör ledt, / När vi så snart och oförsedt / Dess (dvs. den avlidnas) närvist måst umbära. TRudeen Vitt. 307 (1697). (Lucifer) är vorden allom led ock förhatlig. Landsm. V. 6: 87 (1885).
2) (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat) vederstygglig l. motbjudande i moraliskt avseende, ond, elak, gemen, ful, usel. (Vi skola) warse warda, huru ledhe, orettferdighe och diefflenom lijke wij äre. Balck Musæus D 3 a (1596). Ledt snack förkränker goda seder. Granlund Ordspr. (c. 1880). Låt mig förgöra dem, förstarna alla, / slå och förkrossa de usle och lede. Fröding NDikt. 82 (1894). Nå, man ska inte tro människor om så lett, som en del tror, men (osv.). Lundh EnsFolk. 21 (1926). Hade han .. handlat som leder skälm mot flickan skulle (osv.). Bergman JoH 241 (1926).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat; jfr dock a, d) svår (att utstå), hård, otrevlig, obehaglig; otäck; äv.: besvärlig; särsk. i uttr. det är (förr äv. faller sig) ledt att o. d., det är otrevligt l. obehagligt att, det är ledt för ngn o. d., förr äv. det faller ngn ledt, det är otrevligt för ngn. Så ehr jagh och hemsöcht af ledhe Bölder på Ryggen. HB 2: 303 (1597). Wårt leda Öde sågs till bättre Öde bytt. Frese VerldslD 20 (1715). Det faller mig ledt att vistas om somrarne i staden. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Och för Alsterin, en missionspredikant, / som vågat sig dit (dvs. till ”tattarepacket”), var det ledt / — den tjärbrådde de öfver ryggen grant. Fröding Guit. 54 (1891). Allt, som var sorgligt och ledt i lifvet. Geijerstam LycklMänn. 152 (1899). Hon tyckte, att det var lett att vara till hinder för dem. Lagerlöf Liljecr. 43 (1911). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv.] i förb. med l. i motsats till ljuv; särsk. (i sht i högre stil, ngt arkaiserande) i uttr. ljuvt och (eller) ledt o. d. Dela ljuvt och ledt. Ee huadt thet ær hendric liwfft eller leedt. G1R 2: 79 (1525). (En idog hustru) gör honom (dvs. sin man) liwfft och icke leedt, j alla sina lijffzdaghar. Ordspr. 31: 12 (Bib. 1541). Liufft kan snart blij leedt. Grubb 464 (1665). Ächta makar böra älska hvarannan både i ledt och liuft. Kolmodin QvSp. 1: 613 (1732). Det var förunderligt, så ljuft och ledt voro förenade här i världen. Slotte Karleb. 79 (1912). jfr: En person, som sett honom i både godt och ledt. 3SAH 33: 189 (1921). — särsk. (i lagspr., †) sammanfattande, om både det bättre o. sämre av ngt. Förrättas vidare delningen (av ägorna) efter Lag och den rätta vanliga praxin, så at hvar får sin tilbörliga andel öfver alt, både i ljuft och ledt. LandtmFörordn. 61 (1725). Sedan gäld (i bolag som skall upplösas) gulden är; skifte och tage hvar (bolagsman) sin del, så i ledt som liuft. HB 15: 8 (Lag 1734). PH 5: 3386 (1752).
b) (†) om väg, terräng o. d.: besvärlig, svår; jfr FUL 4 d. På Wägar blöt och leda. Skogekär Bärgbo Wen. 31 (c. 1635). Utur den leda skogen. KKD 1: 210 (1709).
c) (†) i förb. göra ngn ledt, göra ngn ngt ondt. Han utstår straff, som giorde ingen lett. Renner Vitt. 276 (1690; om Jesus). Frese VerldslD 122 (1726).
d) (vard.) i förb. vara led (mot l. vid ngn), vara stygg l. ”otrevlig” (mot ngn), vara ”otäck”. Hvad du är led. Meurman (1846). Han är så led mot sin syster. Auerbach (1911). August, som gubben varit ledast vid. Svenson-Graner Regnb. 26 (1914).
4) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ful (att se l. höra), otäck; vanskaplig, vanställd; ofta med anslutning till 2: ful o. elak. Hans skapnat är ledhare än andra menniskiors. Jes. 52: 14 (”53”) (Bib. 1541; Bib. 1917: vanställt mer än). En ledh altartafla, nylig gement målat. VgFmT II. 1: 71 (c. 1670). Led var hon dem som en häxa, där hon gick längs vägen. Lagerlöf Berl. 1: 119 (1891). Du ä allt bra le i syna. Strix 1898, nr 37, s. 5. Svartengren Synge HelgKäll. 40 (1925). — särsk.
a) i fråga om ljud, tal, åtbörd o. d.: som låter fult (”styggt”) resp. ser ful (”stygg”) ut. Låta ledt som ufwen. Brenner Dikt. 2: 59 (1717). Men tänk, vill ni tro, han / svor / sturigt och ledt: ”jag gir jäkel i mor!” Fröding Stänk 87 (1896). Man var van vid, att de sutto och glodde lett på varandra, så det störde inte. Moberg Rask. 65 (1927).
b) (†) i förb. bruka l. hava (en) led mun på ngn o. d., vara ful i munnen mot ngn; jfr 3 d samt FUL 4 b. VRP 1636, s. 646. Murenius AV 66 (1640).
5) som känner ovilja (mot ngn l. ngt) l. olust (i fråga om ngt l. ngn), som känner leda (vid ngt l. ngn); äv.: som icke längre känner glädje l. tillfredsställelse (av ngt), trött (på ngt l. ngn), utledsen; förr äv.: vresig; jfr KED, adj. Vara l. bliva led vid l. på, äv. åt ngn l. ngt o. d., förr äv. vara osv. ngn l. ngt led. Ha sett sig led på ngt. Horn Lefv. 78 (c. 1657). En Vijsa, qvädin iämt ock samt, den blijr man gärna leed. SColumbus Vitt. 124 (1669). Den, som äter för mycket, blifver tung, le, odisponerad. Linné Diet. 1: 57 (c. 1750). Leopold (som alltid varit mig led, jag vet ej hvarför) (har röstat på den andre som fick stipendiet). Geijer Brev 145 (1812). Jag var så led vid allting tyskt / och svor en ”Schwere Noth”. Fröding Guit. 178 (1891). Jag är led åt alltsammans, och jag ville jag vore död! Strindberg GVasa 176 (1899). Han (hade) plötsligt blivit led på hela den stundande födelsedagshyllningen. Moberg Rosell 370 (1932). — jfr MAT-, UT-LED.
LEDHET, r. l. f. (föga br.) Lind 2: 478 (1749). särsk. till 2: ondska, elakhet. Högberg Vred. 3: 176 (1906). —
LEDING, sbst.1, m.||ig.
2) (numera bl. vard., i sht bygdemålsfärgat) till 2, 4, om led person, otäcking, fuling. ConsAcAboP 5: 233 (1682). Janson Gast. 203 (1902). Ja säjer, att I ä ena ledingar, I karar! TurÅ 1915, s. 109. —
LEDSAM, adj.2, se d. o. —
LEDSE, f.?, äv. LEDSA, f. (-a, oblik form 1650. -e, oblik form c. 1585—1620) (†) till 5: leda (vid ngt), ovilja (mot ngt); i förb. få l. fatta en ledse av l. till ngt. (G. I) fick .. (på grund av upproren) en ledzse wtaff thette regemented. Brahe Kr. 52 (c. 1585). (Gud sänder motgång och olycka) At wij måtte fatta en ledsa til thenna arge och mödesamme Werld. Stigzelius BGiers D 1 a (1650). —
LEDSKA, i bet. 1, 2 r. l. f., i bet. 3 f.||ig. (leds- 1734—1798. le(e)s- 1684—c. 1880) [jfr LISKA, sbst.] (†) Aurivillius Gr. 25 (1684).
1) till 1, 2: ledhet; ondska. Serenius (1734; under crossness). Leskan dryper af honom. Granlund Ordspr. (c. 1880).
3) till 2, 4: led man l. kvinna; vanl. om kvinna; äv. användt ss. okvädinsord om l. till kvinna: otäcking, ”häxa”; jfr LEDING, sbst.1 Moræus Schonæus 409 (c. 1685). Spanhakug är then leskan, / Långhalsig som en geet. Holmström Vitt. 199 (c. 1700). Din leska, du vet re’n, .. / At skrifva kärleks Bref. Palmfelt Molière 73 (1738). Adlerbeth FörslSAOB (1798). —
LEDSLA, f. (le(e)ds- (-z-) 1536—1626. ledtzs- 1526. -a, nom. 1536. -e, oblik form 1526. -o, nom. 1626. -o, oblik form 1536—1626) (†) till 5: leda (vid ngn l. ngt), ledsnad, motvilja, olust, trötthet. Ther före fijk Swerigis rike .. en Ledtzsle oc vämielse til honum (dvs. Kristiern Il). G1R 3: 142 (1526). En wijs man haffuer icke leedzlo widh gudz ord. Syr. 33: 2 (öv. 1536). Och hender them offta större förträtt och ledslo som beläghra, än them som beläghradhe äre. Schroderus Liv. 499 (1626). jfr LIVS-LEDSLA. —
LEDSNAD, se d. o.
Spalt L 397 band 15, 1939