| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LEKMAN le3k~man2, m.||ig.; best. -mannen vard. (utom i Södra Sv.) äv. =; pl. -män ((†) -männer Schroderus Os. III. 2: 124 (1635), Weste (1807).
1) person som icke tillhör prästerskapet; vanl. i fråga om kristna förh., men stundom, i sht i ssgr, äv. om icke kristna. G1R 3: 332 (1526). LPetri 1Post. I 5 b (1555; motsatt: judisk präst). Therföre kan man medh ingen rätt förbiuda leekmän at läsa Biblien. OMartini Pred. A 3 a (1606). Svenska Kyrkans ombud (i kyrkomötet) skola vara .. (bl. a.) trettio af lekmän valda ombud. SFS 1863, nr 61, s. 3. Lekmannen begär kanske endast, att prästen icke skall fylla sin predikan med högtravande ord, som (osv.). Engeström TroReal. 88 (1935). — särsk. [jfr fsv. lärder man ss. benämning på präst] (†) med tanke på att den som icke är präst är olärd. (Petrus o. Johannes) woro olärdhe män och leekmän. Apg. 4: 13 (NT 1526; Bib. 1917: olärda män ur folket). Schroderus Comenius 724 (1639).
2) om person som icke är fackman (på visst område), icke sakkunnig person. ”Lekmännens” inflytande på skollagstiftningen. PedBl. 1875, s. 97. För mången lekman torde Linné hufvudsakligen framstå såsom ”blomsterkonungen”. FoFl. 1907, s. 102. Vad som också gör den enkle lekmannen skeptiskt inställd mot dessa seglingar är protesterna. SvD(A) 1934, nr 205, s. 6.
B: LEKMANNA-ALTARE. (-manna- 1875 osv. -mans- 1836) [efter mlat. altare laicorum] i större (katolska) kyrkor förekommande centralt altare i den för lekmännen avsedda delen av midtskeppet; motsatt: högaltaret i prästkyrkans högkor. Brunius Metr. 105 (1836). Ekhoff StClem. 30 (1912). —
-BEGRAVNING. värkställd av lekman. —
-BRODER. (-man- 1790—1807. -manna- 1884 osv. -mans- 1836. -män- 1783) lekbroder (se under LEK, adj. ssgr). Lagerbring 1Hist. 4: 21 (1783). —
-BRÖDRASKAP~102 l. ~200. (i sht i fråga om medeltida förh.) om religiöst brödraskap av handtvärkare o. d., ofta anslutet till en klosterorden. 2NF 11: 1285 (1909). Cornell NorrlKyrklK 180 (1918). —
-DOP. förrättat av lekman (i sht av frikyrkomedlem). Fyris 1894, nr 70, s. 3. särsk. (†) om nöddop. Reuterdahl SKH II. 2: 545 (1850). —
-DRÄKT. (-mans- 1635—1757) av lekman (i motsats till präst) buren dräkt. Schroderus Os. 2: 188 (1635). —
-DÖPT, p. adj. jfr -DOP. Biskoparna .. måste .. förklara alla lekmannadöpta personer för odöpta. SvD 1898, nr 43 B, s. 1. —
-FOLK. koll., om lekmännen; jfr LEK-FOLK 1 (se LEK, adj. ssgr). 2NF 12: 1459 (1910; om japanska förh.). Stämningar i lekmannafolkets djupa led. SvD(A) 1930, nr 124, s. 4. —
-FÖRBUND. Kyrkobröderna, Svenska kyrkans lekmannaförbund, stiftat 1918. Timelin Lekmannag. 9 (i handl. fr. 1908). —
(2) -FÖRSTÅND. av ensidiga fackmannasynpunkter oförvillat naturligt förstånd, bondförstånd. Enligt vanligt lekmannaförstånd var det hela visserligen förargligt men en lapprisak. Ahrenberg Männ. 6: 93 (1914). —
(1, 2) -HÅLL. i uttr. från l. på lekmannahåll, från lekmän(nen)s sida. BtRiksdP 1919, 4: nr 201, s. 2; till LEKMAN 1. Jacobæus HjärtBlodSj. 86 (1935); till LEKMAN 2. —
-KALK. kyrkohist. ”lekmännens kalk”; ss. beteckning för lekmännens krav på l. rätt till att vid nattvarden få del äv. av vinet (som i den katolska kyrkan är förbehållet prästerna). När påven icke ville medge lekmannakalken och mässan på folkspråket, var det slut med .. (J. III:s) katolska iver. Grimberg SvFolk. 2: 366 (1914). Fehrman OrientK 34 (1920). —
-KOR, n. om den del av koret i större (katolska) kyrkor som är avsedd för församlingen; motsatt: högkoret. 2NF 16: 1418 (1912). —
-KYRKA. i större (katolska) kyrkor: den del av kyrkan som är avsedd för lekmännen; motsatt: högkoret. Hildebrand Medelt. 3: 231 (1900). —
-LEDAMOT~102 l. ~200. ledamot, t. ex. i domkapitel l. kyrkomöte, som är lekman l. valts av lekmän. BtRiksdP 1893, I. 1: nr 21, s. 30. —
(2) -MÄSSIG. som överensstämmer med lekmäns uppfattning l. betraktelsesätt o. d. 2NF 25: 633 (1916). När man helt lekmannamässigt försöker få någon rätsida på allt det statistiska material, som (osv.). Karlgren BolsjevRyssl. 112 (1925). —
-PREDIKAN. 3SAH 15: 40 (1900). Utomkyrklig svensk lekmannapredikan under 1800-talet. Sjöberg (1923; boktitel). —
-PREDIKANT. (-manna- 1883 osv. -mans- 1903) predikant som icke är prästvigd (o. icke har teologisk utbildning). Stridsropet 1883, nr 1, s. 1. —
-RELIGION. viss religion i den form vari den omfattas av lekmän; motsatt: prästreligion. Söderhjelm Kulturförh. 2: 85 (1903). Engeström TroReal. 83 (1935; rubrik). —
-SKOLA, r. l f.
1) om skola som står under ledning av lekmän. Med den konfessionslösa lekmannaskolan som .. slutmål. Fogelqvist ResRot 22 (1926).
2) skola för utbildning av lekmän för värksamhet inom kyrkan. Svenska kyrkans lekmannaskola, grundad 1922. SvD(A) 1921, nr 271, s. 6. —
-SYSTER. jfr -BRODER. Söderblom ÖversRelH 108 (1912; i fråga om buddistisk orden). SvUppslB 16: 1191 (1933). —
-VÄRKSAMHET~200 l. ~002. särsk. om religiös värksamhet inom kyrkan som utövas av lekmän. PrestP 1853—54, 1: 108. —
-VÄRLD. sammanfattande, om lekmännen. Byzantinska rikets högre bildade lekmannavärld. Rydberg KultFörel. 5: 134 (1887).
C (mindre br.): LEKMANS-ALTARE, -BRODER, -DRÄKT, -PREDIKANT, se B.
D (†): LEKMÄN-BRODER, se B.
Spalt L 513 band 15, 1939