| Publicerad 1940 | Lämna synpunkter |
(ngt vard.)
1) i eg. bem., i fråga om förande av ngt fram o. tillbaka l. åt olika håll.
a) i uttr. lirka med (jfr 2 a) l. på ngt, (mer l. mindre långsamt o. försiktigt) röra l. föra ngt fram o. tillbaka l. åt olika håll, ofta för att rubba l. lossa ngt. Lircka med svantzen. Möller 1: 324 (1745). Han lirkade med tummen på korken (i flaskan). Cavallin Stevenson o. Osbourne 114 (1898). (Den skadade) lirkade en smula med benen. Hellström Storm 228 (1935). — särsk. bildl. (jfr 2). Hör hur han lirkar på trons artiklar. Strindberg GötR 253 (1904). Visst hade han lirkat med sin plikt, då (osv.). Sandel Dropp. 108 (1924).
b) tr. (jfr 2 b): (mer l. mindre långsamt o. försiktigt) röra l. föra (ngt) fram o. tillbaka l. åt olika håll; rubba l. lossa (ngt) gm att (mer l. mindre långsamt osv.) röra det fram o. tillbaka osv.; äv. med åtföljande bestämning angivande resultatet av lirkandet. Lirka .. (stenarna) lösa. Troil Isl. 284 (1777). Janson Gast. 116 (1902). — särsk.
α) (†) övergående i bet.: gm att böja ngt åt olika håll småningom komma (detta). att brista, bryta, bräcka. Verelius 149 (1681) Schultze Ordb. 2782 (c. 1755).
β) (†) övergående i bet.: (småningom l. med försiktighet) sammansätta l. hopfoga (ngt). Spegel GW 204 (1685).
c) intr.: svänga hit o. dit l. åt olika håll; i sht i p. pr. Beständigt lirkande rörelse. Wetterbergh Sign. 349 (1843). Suneson GGrund 102 (1926).
2) i bildl. anv. av 1: (vid försök att uppnå en fördel l. för att nå ett eftersträvat mål o. d.) gå varligt o. försiktigt till väga, med försiktighet o. utan att skynda söka övertala ngn; äv.: söka att utjämna tvistigheter l. motsatser o. d. Kling Spect. Ccc 1 b (1735). (Hiertas) gifna plats (inom tidningspressen) var dock som chef, som länkande kraft, hvarför ej äfven ibland som — lirkande? Sturzen-Becker 1: 153 (1861). Hur hon lirkade och hur hon talade, fick hon den viktigaste herrn att göra nya mätningar. Petri Ouchterlony 400 (1924). SvD(A) 1931, nr 355, s. 6. — särsk.
a) i uttr. lirka med ngn (jfr 1 a), försiktigt o. småningom söka övertala ngn. Chronander Bel. E 1 a (1649). Med en man, som har ett så häftigt lynne som Rudolf, måste man lirka lite grand. Edgren Kom. 51 (1891). NTid 1938, nr 65, s. 7.
b) tr. (jfr 1 b): försiktigt o. småningom leda (ngn l. ngt) dit man vill, styra (ngns) vilja åt ngt håll, övertala (ngn). Schultze Ordb. 2782 (c. 1755). Han (får) lirka samtalsämnet så, / Att (osv.). CVAStrandberg 5: 237 (1862). Du vill lirka mig att skrifva något på ett papper. Strindberg GVasa 120 (1899). Ingen president sedan Theodore Roosevelts dagar (har) visat sig kunna ”lirka” folkrepresentanterna bättre än den nuvarande. SvD(A) 1934, nr 30, s. 6. — (†) (Demonerna som romarna dyrkade) hafwa wäl förstådt sigh på at gå een annan wägh, .. lerkandes theras nyfijkna Öron til at höra een hoop bladder. Sylvius Mornay 388 (1674).
LIRKA FRAM10 4.
1) till 1 b: (långsamt o. försiktigt) taga l. föra (ngt) fram. Fram ur väskan lirka / Lilla tumlarn. Sehlstedt 3: 71 (1867). Strindberg SvÖ 4: 14 (1890).
2) till 2, bildl.: långsamt skrida fram. Sålunda lirkade deras samtal fram. Lindqvist Herr. 309 (1917). särsk. refl.: småningom o. med varsamhet leta sig fram mot ett mål o. d. Adlerbeth FörslSAOB (1798). (Man) får .. lirka sig fram, och finna utvägar så gott sig göra låter. GHT 1935, nr 218, s. 12.
3) till 2 b: småningom komma fram med ngt l. åvägabringa ngt. Lind (1749). (Horn) hade sökt att, så till sägandes, ”lirka” fram det slut, hvartill han ville komma. 2SAH 55: 138 (1878). Blomberg Överg. 34 (1915). —
LIRKA IN10 4.
a) bildl. (jfr 2) med avs. på person. Den skojarn Flambard lirkades in på en dårasyl. Högberg Frib. 362 (1910).
b) refl.: skaffa sig tillträde till en byggnad o. d. med tillhjälp av en dyrk o. d. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
1) med avs. på lås: öppna (ett lås) gm att i nyckelhålet införa en dyrk o. d.; äv. med avs. på stängd dörr l. stängt fönster: öppna (en dörr osv.) med dyrk l. dyl. l. gm att långsamt o. försiktigt rubba densamma. Lindestolpe SuurbrKrafft 53 (1712). (Tjuven) lyckades på något sätt lirka upp fönstret. SvD(A) 1935, nr 188, s. 5.
LIRKA UR10 4, förr äv. UTUR.
1) till 1 b: försiktigt föra (ngt) ut. Vederbörande utanför hade lyckats lirka ur nyckeln. ÖgCorr. 1931, nr 168, s. 5.
2) till 2 b, i uttr. lirka ur ngn ngt, småningom l. med lämpor förmå ngn att yppa ngt. Serenius (1741). Lerka sanningen ur någon. Sahlstedt (1773). Essén Fob 181 (1919).
Spalt L 826 band 16, 1940