| Publicerad 1940 | Lämna synpunkter |
LIT li4t, sbst.2, r. l. f. (G1R 1: 193 (1524) osv.) ((†) m. Lind (1749), ÖoL (1852); n. Holof. 30 (c. 1580), FoU 25: 7 (1912)); best. -en.
1) (i sht i högre stil) till LITA 3: förhållande(t) att man litar på ngn l. ngt, tillit, tro, förtroende; fast hopp, förtröstan. Sätta (sin) lit till, äv. på ngn l. ngt, äv. (numera bl. i religiöst spr.) sätta tro och lit till ngn, hava sin lit till ngn l. ngt. G1R 1: 61 (1523). Wij skole fruchta och öffuer all ting elska Gudh, och settia all troo och lijt til honom. Cat. 1567, s. A 5 a. Jag söker Jesum med all flijt, / Och haar til honom all min Lijt. Manuale 1686, s. 430. Dygden sätter ej sin lit på en sviktande lycka. Tessin Bref 2: 177 (1754). SvTeolKv. 1936, s. 142. (†) Nogher steenbösser ther man kan setthia lithe tiil (dvs. lita på). G1R 2: 27 (1525). — jfr O-, TILL-, Å-LIT. — särsk.
a) (†) i bedyrande; jfr LITA 3 a. Szå må tu szättie ther liit till (dvs. vara säker på), att wii haffwe platt inthet behag i szådan handel. G1R 16: 57 (1544).
b) (†) i vissa uttr. o. förb.: min lit är l. står till (ngn l. ngt) o. d., jag förlitar mig på; mitt hopp står till G1R 1: 111 (1523). RP 3: 44 (1633). — slå l. ställa (sin) (tro eller) lit till o. d., sätta (sin) lit till; vara förvissad om; lita på. SvTr. 4: 73 (1523). G1R 10: 16 (1535). Sahlstedt (1773).
2) (†) hjälp; jfr LITA 3. (Han hade) ingen Quinnoss Lijt .., meer än en liten fenta. VDP 1629, s. 572. Spegel (1712).
Spalt L 843 band 16, 1940