Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LJURE jɯ3re2 l. LJORE jω3re2 l. LYRE ly3re2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. LJOR jω4r, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar; förr äv. LJURA, r. l. f.
Ordformer
(ljor 1911 osv. ljore 1916 osv. ljoren, sg. best. 1915 osv. ljura 1769. ljure (liu-) 1730 osv. lyre 1773 osv.)
Etymologi
[fsv. liure; jfr sv. dial. ljure, ljore, ljöre, lyre, lure, d. lyre, nor. ljore, isl. ljóri; trol. rotbesläktat med LJUNGA, v., LJUS, adj., LUGN]
(i sht förr; i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i vissa, mera primitivt uppförda byggnader: öppning i taket (l. vägg) för utsläppande av rök o. genomsläppande av ljus utifrån. Ullenius Ro § 357 (1730). Heidenstam Folkung. 2: 271 (1907). — jfr TAK-LJURE.

 

Spalt L 965 band 16, 1941

Webbansvarig