Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LJUTA jɯ3ta2, v. -er, ljöt jø4t, ljöto jø3tω2, ljutit jɯ3tit2, ljuten jɯ3ten2. vbalsbst. -ANDE.
1) (†) få, erhålla. Almogen på Landet .. liuter sitt Vppehälle aff Bryggerij (osv.). Schouten Siam 45 (1675). Nordström Samh. 2: 293 (1840).
2) lida.
a) med avs. på död; numera bl. (i skriftspr.) i uttr. ljuta döden (l. hjältedöden o. d.) l. en (så l. så beskaffad) död, dö (hjältedöden), avlida, stupa resp. få l. finna en (så l. så beskaffad) död. LPetri Kr. 15 (1559). The bådhe voro dödssåre; dock löth Alrich bana. Därs. 28. Liuter någor död .. (av ogill bro); böte (osv.). BB 25: 13 (Lag 1734). Att den gamla ljutit en naturlig död. AB(A) 1933, nr 318, s. 5. Han ljöt en så gott som omedelbar död. SvD(A) 1934, nr 316, s. 14.
b) (†) med avs. på skada, ondt o. d. All then skada han hafuer .. lutit på sin boskap. GullbgDomb. 17/2 1615. Somliga (hava) af honom ljutit benbrott eller annan lemlästning. Lönnberg FnordSag. 1: 55 (1870).
3) [anv. uppkommen gm sammanblandning av uttr. ljuta döden o. låta livet; jfr uttr. låta döden (se LÅTA, v.1)] (numera bl. tillf.) med avs. på liv: mista, låta. Förr än jag Lijfwet liuter. Amnelius Quirsfeld 546 (1690). Det är också många kalkoner som numera få ljuta sitt liv i julmånaden. SvD(A) 1934, nr 337, s. 18.
Spalt L 999 band 16, 1941