Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LOD, sbst.3, n.; best. -et; pl. =; l. (i bet. 2 o. 3) LO lω4, sbst.4, r. l. f.; best. -n.
Ordformer
(lo(o) (i bet. 2 o. 3) 1694 osv. lod (i bet. 1) 1758 osv.)
Etymologi
[sv. dial. lod, n., lo, f., stack av hö l. säd l. näver, årsväxt m. m., motsv. fnor. lóð, nor. lod, f. o. n., gröda; jfr mht. luot, (stor) mängd, lass; substantivbildning (med avljud) till germ. hlaþan, uppstapla, lassa (se LADA, v.2)]
1) (i formen lod) (i Finl., bygdemålsfärgat) stack (av hö). VetAH 1758, s. 154. — jfr HÖ-LOD.
2) (i formen lo) (i Dalarna, förr, bygdemålsfärgat) på golvet i ett förvaringsrum upplagd trave av rågkärvar (svedjeråg) med axändarna mot varandra; särsk. i uttr. lägga i lo. 2SvKulturb. 1—2: 84 (1934).
3) (i formen lo) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) årsväxt (av gräs l. säd). (Hon hade) låtit förnöta all sin loo el. foder i forledne åhr. HärnösDP 1694, s. 171.

 

Spalt L 1020 band 16, 1941

Webbansvarig