| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LOV lå4v, sbst.5, n. (OPetri MenFall I 1 a (1526) osv.) ((†) m. l. f. OPetri MenFall K 4 b (1526), Stiernhielm Fred. 2 (1649)); best. -et.
1) (i sht i högre stil) förhållandet att (ofta av tacksamhet l. i glädje) berömma l. prisa l. lovsjunga ngn l. ngt; förhållandet att berömmas osv.; beröm, pris; ära, berömmelse; stundom närmande sig l. övergående i bet.: jubel. Aue maria, är inghen böön, vtan itt loff och prijs. OPetri MenFall I 1 a (1526). Månger får loff för lithet, och skam för altzinthet. SvOrds. B 6 a (1604). Egit Loff luchtar illa. Grubb 178 (1665). I lof min klagan / Du bytte om! Gellerstedt 1Dikt. 10 (1871). De män, som utfört Asiens kringsegling och af hvilkas lof hela världen nu genljudade. De Geer Minn. 2: 240 (1892). Ps. 1937, 81: 8. — jfr BEGRAVNINGS-, DYGDE-, EGEN-, HJÄLTE-, ÄNNE-LOV m. fl. — särsk.
a) i uttr. sjunga, stundom höja l. förkunna l. utbasuna (förr äv. kväda l. förklara l. prisa) ngns lov, besjunga l. lovprisa ngn l. utveckla l. kungöra ngns storhet l. utmärkta egenskaper o. d. Ach Gud, at jag mång Åhr må siunga, thenne Dag, / Mijn Drottnings Lof. Stiernhielm Fägn. 128 (1643, 1668). Se’n mig ock nådiga an, fast jag, som i Åldrene späder, / E’r och min Herres Låf ej rätt tillbörliga qväder. Frese VerldslD N 1 b (1726). Guds lof kan den blinde förkunna. Tegnér (WB) 5: 164 (c. 1825). Runeberg 1: 126 (1832: höja). (Drottning Kristina) var .. högst frikostig mot .. (konsternas o. vetenskapernas) idkare, som icke heller försummade att utbasuna hennes lof kring hela Europa. Ekelund NAllmH II. 1: 55 (1838). (Fru Malmros) sjöng ständigt hans (dvs. mannens) lov. Hellström Malmros 26 (1931).
b) i uttr. till ngns l. ngts lov, till ngns l. ngts ära. Ef. 1: 6 (NT 1526). Så skall till Runi’ låf, hvar Skalder bo och vistas, / I Tidsens långa längd rätt diupa Runor ristas. Frese VerldslD 136 (1714, 1726). Nog höjas stämmor till dagens lof. Snoilsky 3: 51 (1883). FWulff i Finn 1903, s. 51.
c) i sådana uttr. som Gud(i) ske l. vare lov, Gud have lov, dess Gud(i) ske l. vare lov, Gudi lov o. d., se GUD II 6.
d) (†) i det elliptiska uttr. ske l. vare lov, Gud ske lov, lyckligtvis. Jag har, vari lof, både kannor och stop / Och mer än du kan dig inbilla. Bellman SkrNS 1: 96 (c. 1770). Om jag ägde ett fullkomligen grundadt hopp att stillheten i Riket vore sådan, som den ske lof hittills varit här i provinsen. GJAdlerbeth (1811) hos Böök Tegnér 1: 358.
2) (†) (godt l. dåligt) vitsord; rykte. En giffmill man loffua menniskionar, och säya, Han är en ärligh man, Och sådant är itt gott loff. Syr. 31: 23 (”32”) (Bib. 1541). (Räven) skydde fast Konungens (dvs. lejonets) Hoff, / Ther han hade itt ilakt loff. Forsius Fosz 4 (1621; nt. orig.: sêr kranken lof). — särsk. i uttr. hava godt lov om sig, hava godt rykte. Snart är man inne i Nysocken, där folket har godt lof om sig, ehuru det beskylles för enfald. TurÅ 1892, s. 134.
-KVÄDA. (†) författa lovkväde(n) över (ngn l. ngt); i p. pr. äv. i överförd anv., om dikt: som utgör ett lovkväde l. i lovkvädets form besjunger ngn l. ngt. Den .. lofqvädande tillfällighets-dikten. Atterbom PoesH 2: 6 (1848). Konungaskalderna — så kallades de, som i forntidens hof ofta oskäligen lofqvädde sina herrars .. bragder. Afzelius Sag. 6: XIII (1851). —
-KVÄDARE. (föga br.) lovsjungare. Liljestråle Kempis 146 (1798). Den tjechiska fosterjorden och dess historiska minnen hade i .. (diktaren Vrchlický) en af sina varmaste lofkvädare. 2NF 32: 1145 (1921). —
-KVÄDE. [jfr isl. lofkvǽði] skaldestycke till förhärligande av ngn l. ngt. 1SAH 1: 64 (1786, 1801). (Kellgren) uppvaktade (under sin period som hovskald) .. med en mängd lofkväden. Sylwan Kellgren 49 (1912). —
-OFFER. [jfr fsv. lofs offer]
2) (i högre stil) bildl., om lovprisande l. lovsjungande av ngn. Så lät oss nu genom honom altijdh offra Gudhi loffoffer, thet är, leppanars frucht, the hans nampn bekenna. Ebr. 13: 15 (Bib. 1541; NT 1526: prisens offer). Hellström RedKav. 162 (1933). —
-ORD, -ORDA, se d. o. —
-PRISA, -ning. (i sht i högre stil) entusiastiskt prisa l. berömma (ngn l. ngt), lovsjunga (ngn l. ngt); äv. i överförd anv., om uttalande, skrift o. d. PoetK 1821, 2: 73. Lofprisa republikanska tänkesätt. Atterbom PoesH 3: 128 (1848). Det blev icke till något slags lovprisande eftermäle (när de talade om den döde). Hallström Händ. 221 (1927). —
-PSALM. (i religiöst spr.) psalm vari Gud lovsjunges. FörsprPsalt. (Bib. 1618). Slutpsalmen bör (vid högmässa) .. helst vara en lovpsalm eller bönepsalm. Hellerström Liturg. 144 (1932). —
-SJUNGA, -ning. (i sht i högre stil) gm sång l. diktning prisa l. förhärliga (ngn l. ngt); äv. allmännare: sjunga (ngns l. ngts) lov, lovprisa (ngn l. ngt). Loffuer Herran ty Herren är godh, loffsiunger hans nampne, ty thz är liufflighet. Psalt. 135: 3 (Bib. 1541). Hofvets skalder .. kunde ej nog lofsjunga hennes (dvs. prinsessan Cecilias) hvita hy, gullgula hår och glänsande ögon. Fryxell Ber. 3: 209 (1828). Böök 1Ess. 187 (1913). —
-SKRIFT. (†)
1) skrift l. inskription l. (i skrift föreliggande) uttalande som går ut på att framhålla ngns (l. ngts) förtjänster; panegyrik; äreminne; äv. allmännare: skrift varigm ngn hedras. Lucidor (SVS) 326 (1673). Den af Franska Academien för i år upgifne Lofskriften öfver Gen. Marskalken Gref Moritz af Saxen. SvMerc. V. 2: 118 (1759). (Vetenskaps-)Akademien .. (har) låtit hvar afhandling i sina arbeten blifva en lofskrift öfver sin Stiftare. 1SAH 3: 25 (1789, 1802). När både smickret och tadlet upphört, när inga lofskrifter höras och inga försmädelser tros. Rosenstein 1: 181 (1790). Då Bjelkes monument uppsattes med en lofskrift. BL 16: 167 (1848). Dalin (1853).
2) i uttr. lov- och tacksägelseskrift, skrift med lov och tack till Gud för ngt. PH 5: 2962 (1750). —
-SÅNG. [fsv. lofsanger, lofs sanger; jfr isl. lofsǫngr] sång vari ngn l. ngt förhärligas; särsk. om sång till Guds förhärligande l. med lov o. tack till Gud, hymn, doxologi; jfr -VISA; äv. allmännare l. bildl., om entusiastiskt prisande av ngn l. ngt l. om monument o. d. som förhärligar ngt. Ef. 5: 19 (NT 1526). Läsa och siunga Psalmer, Hymner och andra Loffsonger. LPetri KO 43 b (1561, 1571). En stor Konungs ära hvarken ökes eller uphöjes af lofsånger. AdP 1800, s. 21. Hela ert stolta Stadshus .. tycks mig .. som en enda lovsång till det gamla hederliga hantverket. SvD(A) 1934, nr 12, s. 6. särsk. (i religiöst spr.) i överförd anv., om Gud ss. föremål för lov o. pris. Herren är mijn starckheet och loffsång, och är mijn saligheet. 2Mos. 15: 2 (Bib. 1541). —
-SÅNGARE. (†) person som lovsjunger Gud; äv. allmännare: person som entusiastiskt prisar l. berömmer ngn. (Ibland leviterna skulle) fyra tusend (vara) loffsångare Herranom medh strengia spel. 1Krön. 23: 5 (”24”) (Bib. 1541). Denna konungs (dvs. K. XII:s) lofsångare. BEMalmström 1: 136 (c. 1860). —
-SÄGA, -else (Schroderus Os. 1: 677 (1635) osv.). (i högre, särsk. religiös stil) berömma, prisa; lovsjunga; numera nästan bl. ss. vbalsbst. samt i p. pr. (äv. i överförd anv., om tal l. yttrande o. d.). Psalt. 101: 1 (Bib. 1541). SvD 1893, nr 240, s. 3 (: lofsägelsen). —
-SÄGARE. (i högre, särsk. religiös stil) jfr -SÄGA. Borg Luther 1: 121 (1753). (Karlfeldt) har blivit romantiker och dödens lovsägare. NordT 1928, s. 370. —
-TAL. berömmande l. prisande tal över l. yttrande om ngn l. ngt. Hålla ett lovtal över ngn. Björkegren 1956 (1786). —
-TALA. berömma, prisa (ngn l. ngt); hålla lovtal över (ngn l. ngt); numera nästan bl. ngn gg i pass. l. i p. pr. (äv. i överförd anv., om tal l. yttrande o. d.) l. ss. vbalsbst. -ande. 2Saml. 9: 43 (1799). Detta företal (till Tessins dagbok) är icke allenast väl skrifvet i den loftalande stilen: det uttalar äfven vältänkta omdömen. BEMalmström 1: 420 (c. 1860). Bolin Statsl. 1: 33 (1868). —
-VISA, r. l. f. [jfr fsv. lofs visa] (†) lovsång, lovkväde. Siunger / vår herres loff visa. Visb. 1: 135 (c. 1620). Ps. 1695, 110: 2. —
-VÄRD, adj. [jfr isl. lofverðr] som förtjänar beröm l. pris l. erkännande l. uppskattning, berömvärd, prisvärd, erkännansvärd; i sht med abstrakt huvudord. WexelLähnBanck. 1668, s. A 2 b. Det nya och särskilt lovvärda i den nya sparsamhetsaktionen är, att (osv.). SvD(A) 1930, nr 322, s. 4. jfr HÖGST-LOVVÄRD. —
-VÄRDIG. [fsv. lofvärdhogher] (†) värd beröm l. pris l. erkännande, lovvärd; ofta ss. hedrande epitet; jfr LOVLIG, adj.2 slutet. Then loffwerdige Sweriges Ridderlige adell. Svart G1 18 (1561). Dhätt Loffwärdiga Lundz doomcapitel. VDAkt. 1667, nr 286. Ett lofvärdigt godt uppsåt. Därs. 1790, nr 521. jfr HÖGST-LOVVÄRDIG.
B (†): LOVS-MÄSSA, r. l. f. [fsv. lofs mässa] (†) tacksägelsegudstjänst. G1R 24: 385 (1554). LPetri KO 36 b (1561, 1571).
Spalt L 1100 band 16, 1941