Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LOVA lω3va2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. luve; av nt. luven l. holl. loeven, till nt. luuv resp. holl. loef (se LOV, sbst.3)]
sjöt. styra l. hålla ett fartyg upp mot vinden l. närmare vinden; äv. om fartyg, för att beteckna att det (av sig självt) gör en sådan kursförändring: gå (gira) upp mot vinden; förr äv. (om såväl person som fartyg): under bidevindssegling färdas (från l. till en plats). På S. Petri dagh loffvadhe dhe (dvs. danskarna o. lybeckarna) dädhenn (dvs. fr. Karlsön) och undher Bornnholm. HH 20: 175 (c. 1585). Eder, som tilredz Ehr lagat lofwa öfwer denne Qwark, / Önskar jag jämn Wind och Wäder. Wennæsius Klingd. 22 (1682; i bild). Skeppet lofwar hardt. SkepCommSkepzb. 1689. Bringar man .. storseglet upp mot vinden, kommer båten tydligen att få ökad benägenhet till lovning. Christenson MarSlup. 19 (1914). Upphinnande båt, som passerat i lä, får icke lova, förrän den kommit klar den andra båten. IdrIMar. 1935, s. 89.
Särsk. förb. (sjöt.): LOVA AN10 4. (mindre br.) lova upp. Rosenfeldt Tourville 116 (1698). Trolle Sjöoff. 2: 143 (1870). jfr ANLOVA. —
LOVA TILL10 4. plötsligt styra l. gå upp mot vinden. Gosselman SNAmer. 1: 46 (1833). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
LOVA UPP10 4, äv. OPP4. styra l. hålla l. gå upp mot vinden l. närmare vinden. Lofva up i vinden. Chapman Skeppsb. 86 (1775). Hornborg Segelsjöf. 448 (1923).
Ssg (sjöt.): LOV-GIRIG, adj.2 (adj.1 se sp. 1101) [jfr d. luvgerrig; av holl. loefgierig, till holl. gieren, gira; anslutet till GIRIG 1] om fartyg: som (vid bidevindssegling) har benägenhet att lova (gira upp mot vinden); motsatt: fallgirig. Chapman Skeppsb. 36 (1775). VFl. 1916, s. 35.
Avledn.: lovgirighet, r. l. f. Chapman Skeppsb. 68 (1775).

 

Spalt L 1103 band 16, 1941

Webbansvarig