| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LULLA lul3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (vard.) med dämpad röst sjunga en entonig melodi (eg. ett upprepat ”lull”) för att söva l. lugna barn; äv. med särsk. tanke på den beledsagande vaggande rörelsen; förr äv. i allmännare anv., i fråga om dämpad o. entonig l. konstlös sång: nynna, gnola; äv. mer l. mindre bildl. l. oeg.; ofta med innehållsobj. l. bestämning inledd av prep. på. Warnmark Epigr. K 1 b (1688). (Han) Går och lullar på en liten ton i glädjen. Dalin Vitt. II. 5: 86 (1738). Aftonvinden lullar / för jordens barn sin vaggsång utur skyn. Tegnér (WB) 5: 148 (1821). Carlén Rosen 76 (1842). Björkman (1889). — särsk.
a) (†) i utvidgad anv., i uttr. lulla på (instrument), i fråga om svagt o. oskickligt spel. At (han) .. fådt ganska offta .. uphäfva sin röst at hielpa organisten så väl då Han lullat på orgorne .., som (osv.). VDAkt. 1770, nr 400.
b) med avbleknad bet., för att angiva ringa aktivitet: gå o. ”plocka” med varjehanda, stulta omkring, gå o. vanka; numera bl. (i vissa trakter) i uttr. gå och lulla; jfr LULLA, v.2 Hon måste lulla som hon kan bland drängar, pigor och nedrigt sällskap. Dalin Arg. 1: 294 (1733, 1754). Ända till middagen går jag i laboratorium och lullar för mig själf. Berzelius Res. 182 (1819).
2) söva l. lugna (barn) gm att ”lulla” (i bet. 1), sjunga vaggvisor för, vyssja i sömn; äv. med särsk. tanke på den beledsagande vaggande rörelsen: (sjunga o.) vagga (ngn) i sömn; äv. (i vitter stil) i bildl. l. utvidgad anv.: bringa (ngn) att somna, giva frid o. ro; särsk. i uttr. lulla ngn till sömns (äv. sömn) l. ro l. i sömn o. d. VDAkt. 1707, nr 509. Östersjöbrus i aftonens ro / Sakta till sömns all näjden lullar. Bååth Dikt. 57 (1879). Medan du sitter hemma och lullar ditt barn. Forsberg Sord. 45 (1917).
3) (eg. bl. i smeksamt tal till barn) sova, ”sussa”. Nordforss (1805). Bädda hufvudgärden låg .. / Sissi, vi ska gå att lulla. Lybeck Dikt. 1: 55 (1890). Ska pyret lulla lite nu? Östergren (1932).
Spalt L 1179 band 16, 1941