| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LULLA lul3la2, v.3, -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sjunga l. sångvis ropa vallåt; äv. med innehållsobj. Aurora lullar wäll: Kos wall, kos wall kosöta. Warnmark Epigr. H 4 a (1688). Vallande tärnan .. / .. glad och sin vallsång lullar. Sätherberg Dikt. 1: 77 (1862). I Upland höres Skogsfrun ofta lulla i skogen och locka sina kor. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 75 (1868). Hembygden- (Hfors) 1910, s. 352.
2) (†) blåsa i vallhorn; i sht i uttr. lulla i l. på (vall)hornet l. sitt (vall)-horn o. d. Han fölgde .. Hiordarne i Skogen, och lullade på sitt Herda-Horn. Mörk Ad. 1: 84 (1743). Herden lullar i sitt horn. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
3) [anv. uppkommen av 1 o. 2 gm subj.-växling] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om vallåt l. vallhorn, förr äv. om annat blåsinstrument: ljuda. Hör på Trommpeta deras hur’ ho lullar! Dahlstierna (SVS) 175 (c. 1700). En vallsång lullar / Gällt ur Alpens dal. Atterbom Lyr. 1: 207 (1818). Ett vallhorn började lulla. Santesson Sv. 104 (1887). Johansson Varseln. 115 (1915).
4) (†) (eg. under ”lullande”) vakta boskap. Kung Pharao lät dem (dvs. israeliterna) ej lulla i fred. ESjöberg (SVS) 2: 12 (1825).
Spalt L 1180 band 16, 1941