Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUMMIG lum3ig2, adj.1, förr äv. LOMMIG, adj.2 -are. adv. -T.
Ordformer
(lom- 1618—1769. lomm- 1640—1846. lum- 1743—1770. lumm- 1664 osv. -ig (-igh) 1640 osv. -og 1618—1807. -ug 1679—1779)
Etymologi
[jfr nor. lomug, knubbig o. d.; sannol. avledn. av LOM, sbst.2, i dess urspr. bet. av ngt tjockt, rundat, yvigt. — Jfr LUMMA, v.2, LUMMIG, adj.2, LUMRA, sbst., LUMRA, v.]
1) (i vissa trakter) tät (o. yvig), buskig; tjock; förr äv.: ullig, flockig, fjunig. Tidfördrijf A 6 a (c. 1695). Spegel 275 (1712). Sahlstedt (1773). (Fjällugglans) ”lummiga”, lösfjädrade kropp. Ericson Fågelkås. 2: 77 (1907). (Han) såg i en skymt ett lummigt ögonbryn. Spong LärkL 16 (1929). (†) Röken (syntes) blåaktigt hvit, lummig. JernkA 1827, s. 154. — jfr VIT-LUMMIG.
2) i inskränktare anv., om växt (särsk. träd l. buske) l. gren: rikt förgrenad o. försedd med rikt bladvärk (o. därigm skuggande), lövrik; skuggande, skuggrik; äv. om vegetation o. dyl. l. plats l. område: som utgöres l. bildas l. präglas av resp. är bevuxen med dylika, jämförelsevis tätt växande träd o. buskar; äv. om lövvärk l. grönska o. d.: som bildas av tätt sittande löv. Ett lummigt träd. Eken står där så lummig och vacker. Lummiga trädgårdar och parker. Trädens lummiga lövvärk. Phrygius 3Likpr. 23 (1618). Lummoga Ek- och Bok-skogar. Fischerström Tal 106 (1769). Det var kutter och smek under lummiga grenar. Fröding Guit. 43 (1891). Det lummiga och fridfulla Haarlem. Fogelqvist ResRot 77 (1926). Slottsparkens lummiga grönska. SvD(A) 1932, nr 189, s. 5. — bildl.; jfr 1. De af frost och snö lummiga bokarna. Heidenstam Birg. 34 (1901).
Avledn.: LUMMIGHET, r. l. f. äv. konkret, om lummig vegetation l. plats. Dalin (1853). Kokoslundar och andra gröna lummigheter. Andersson Verldsoms. 3: 226 (1854). (Näktergalarnas) vemodiga slag inne i den täta lummigheten. Heidenstam Svensk. 2: 298 (1910).

 

Spalt L 1184 band 16, 1941

Webbansvarig