Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LURVA lur3va2, v.1 -ade.
1) med avs. på hår: göra lurvig; numera bl. i förb. lurva om (se särsk. förb.). Nordforss (1805). Meurman (1846).
2) (†) oeg.: ligga liksom en lurvig hårbeklädnad. Rogen lurfvar vid jorden. Ullenius Ro § 52 (1730).
3) refl., oeg.: bliva ruggig; i förb. lurva upp sig (se särsk. förb.).
LURVA UPP10 4, äv. OPP4.
Spalt L 1219 band 16, 1941