| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LURVIG lur3vig2, förr äv. LORVIG, adj. -are. adv. -T; förr äv. LURVOT, adj.; n. =.
1) om hårbeklädnad hos människa l. djur: som består av mer l. mindre långa (o. sträva) hår som äro riktade åt olika håll, tovig; om hår l. skägg äv.: ovårdad, rufsig. Spegel ÅPar. 27 (1711). De sågo .. grymme ut i sina .. lurfviga hår och stora skägg. Botin Hist. 1: 17 (1789). Heidenstam NDikt. 48 (1915).
2) om människa l. djur l. kroppsdel: beklädd med lurvigt hår; äv. om skinn (äv. avflått o. beredt); om person äv.: som har ovårdat l. rufsigt hår l. skägg. Linc. Ll 6 b (1640). (Räven har) lång och smärter krop, med lång och lårfvig stiärt. Broman Glys. 3: 251 (c. 1730). Han har ej kammat sina hår; han är helt lurfvig i hufvudet. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Tio à tolf långskäggiga, lurfviga ryssar. Engelke Småstad 126 (1906). SvD(A) 1933, nr 168, s. 5 (i bild). — jfr RÖD-, SVART-LURVIG.
3) i oeg. o. bildl. anv. av 2. — särsk.
a) (vard.) om person: som i fråga om beteende l. uppträdande värkar ohyfsad l. ”oborstad” l. rå o. d.; äv.: förvirrad, virrig. Stagnelius sjelf är en genialisk, men besynnerlig, lurfvig, burschikos varelse. Geijer I. 8: 461 (1822). In klampar då .. (Stedingks) särdeles rustike betjänt, något lurvig i anseende till förståndet. TurÅ 1930, s. 127.
b) (vard., mindre br.) om person: ngt sjuk, opasslig, ”ruskig”, ”ruggig”. Det var fan, hvad jag känner mig lurfvig. Nissekal. 1873, s. 83. Ödman UngdM 1: 155 (1874, 1881).
d) (†) om växtdel: beklädd med hår l. ull, luden. Möller 1: 205 (1745). De gröna lurfvige Stickelbären. Fischerström 4: 187 (1792).
e) (mindre br.) om växt, i sht träd l. buske: beklädd med tätt sittande grenar o. blad (l. barr); lummig; äv.: risig; äv.: mossig. UHiärne Vitt. 165 (1665). En skog, hvars lurfvoge Trää boro Pommerantzer. Ehrenadler Tel. 1: 8 (1723). Hel små och lurfviga Enebuskar. Kalm VgBah. 117 (1746). Skyhöga, lurfviga popplar. Engelke Småstad 117 (1906).
g) om tyg l. klädesplagg: luddig, luggig, ruggig, flossig. Lurfvige silkesfoder. FörordnÖfverflAfskaff. 8/11 1731, s. A 4 a. Sylwan Ryor 11 (1934). särsk.: luggsliten. En ung man i ”capsmössa” och lurvig kavaj. DN 1929, nr 352, s. 14.
h) (mindre br.) ojämn (i kanterna), ruggig; skrovlig. Man .. (måste) raspa den gambla lurfviga barken af dem (dvs. gamla träd). Rosensten Skog. 36 (1737). Det lurfviga, knutiga, grå repet. Hülphers Ångermanl. 91 (1900).
i) (föga br.) virrig, oredig (jfr a). Boken är typografiskt, språkligt och logiskt åtskilligt ”lurvig”, men (osv.). Fornv. 1927, s. 375.
Spalt L 1220 band 16, 1941