Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUTA lɯ3ta2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. (Skåne, Hall.) luda, luta, jfr d. lude; till LUTA, v.3]
(i vissa trakter) mindre, med halvtak försett hus l. skjul som är byggt intill en annan byggnads vägg o. liksom stöder sig (”lutar sig”) mot denna; äv. om fristående byggnad med halvtak. ÅgerupArk. Syneprot. 3/8 1767. PT 1896, nr 165, s. 4.
Ssgr (i vissa trakter): A: LUT-BYGGNAD. (lut- 1897—1917. lute- 1892—1908) konkret. PT 1892, nr 185, s. 1. —
-FORMIG. PT 1912, nr 63 A, s. 4. —
-TAK. [äv. att hänföra till LUTA, v.3] byggn. lutande bl. åt ena sidan, halvtak, pulpettak. Brunius Resa 1838 157 (1839). Roosval FornkristK 90 (1933).
B (bygdemålsfärgat): LUTE-BYGGNAD, se A.

 

Spalt L 1245 band 16, 1941

Webbansvarig