Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LUTEN lɯ3ten2, adj. -tet; -tne, -tna.
Ordformer
(lut- c. 1600, 1640—1921. lutt- 1681—1784. -en 1738—1921. -in c. 1600—1681)
Etymologi
[sv. dial. luten; eg. p. pf. av LUTA, v.3]
(numera bl. i vissa trakter) böjd, benägen, hågad; jfr LUTA, v.3 I 9 f. Bureus Suml. opag. bl. (c. 1600; hskr.); bet. oviss. RP 8: 157 (1640). Jag är lutten thertil. Lind (1749). Kullberg Tasso 1: 69 (1860). Cannelin (1921).

 

Spalt L 1251 band 16, 1941

Webbansvarig