Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LUVA lɯ3va2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (TullbSthm 1535, s. 26 b osv.) ((†) -ar TullbSthm 1539, s. 112 b (: blåluffuar); -er TullbSthm 1539, s. 47 a (: q(ui)neluffuer), Därs. 28/8 1584 (: Bonde Quinne Luffuer); -ur TullbSthm 26/10 1543).
1) enkel mössa av skinn l. tyg (l. stickad av ullgarn), vanl. rund, tätt åtsittande o. utan brätten; stundom (skämts.) om mössa i allm.; jfr HÄTTA, sbst., HUVA, sbst.1 TullbSthm 1535, s. 26 b. Hann .. hade ehn foradh luffuua på sigh. SkrGbgJub. 6: 193 (1590). En liten gråklädd man med röd luva. Norrl. 14: 14 (1926). — jfr GRÅ-, KVINNO-, MANS-, SAMMETS-, TOPP-LUVA m. fl.
2) (†) i överförd anv., om person iklädd luva. På skeppet har jag trätt med mina förmän lufvorna. Wallenberg (SVS) 2: 137 (1771).
3) (†) i oeg. anv., om föremål som mer l. mindre liknar en luva (i bet. 1).
b) bot. på sporkapsel hos bladmossor: mössa. Wahlbom SponsPlant. 7 (1750). Marklin Illiger 438 (1818).
B (†): LUVA-SLAG, se C.
C (†): LUVE-FODER, se A. —
-FODER, se A.
Spalt L 1258 band 16, 1941