| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LYCKAS lyk3as2, v. -ades; ipf. (skämts. o. starkt vard.) äv. (jfr anm. till 2 a) lacks lak4s (Landsm. 1: 611 (1880), Östergren (1932)) ((†) pr. sg. -es Stiernhielm Cup. 10 (1649, 1668). sup. -es SUFinlH 2: 246 (1606)); äv. (numera bl. ngn gg, bygdemålsfärgat, ss. refl.) LYCKA lyk3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE (tillf., Scholander 2: 32 (1866), NDA 1912, nr 270, s. 1).
— jfr MISSLYCKAS.
1) dep., ngn gg (bygdemålsfärgat) äv. refl.: avlöpa, sluta, utfalla (så l. så), slå (så l. så) ut, gå (så l. så); med saksubj. l. i uttr. det lyckas; stundom äv. i uttr. det lyckas ngn (så l. så); förr äv. i uttr. lyckas skamliga, misslyckas, slå slint; numera ofta mer l. mindre klart anslutet till 2. Hwad han gör scal honom well lyckas. OPetri 2: 440 (1537). Titt (dvs. Kupidos) vpsåt skamliga lyckas. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Som man handlar til, så lyckas dhet och. Grubb 495 (1665). Han torde en gång giöra ett farligit fall, så at thet lyckades illa. Münchenberg Scriver Får. 276 (1725). Topelius Lb. 1: 34 (1860). Få nu se, hur det lyckas! Östergren (1932). — särsk.
a) om konstnärlig l. vitter o. d. prestation: utfalla (väl, illa); bli (bra, vällyckad, misslyckad osv.). Porträttet lyckades bra. Adlerbeth Buc. 46 (1807). Af dina verk det (dvs. ett grekiskt lexikon) lyckats bäst, / ty det blef aldrig skrifvet. Tegnér (WB) 2: 176 (1814). Konrad målade ytterst långsamt på sin Katarina, för att hon skulle lyckas riktigt väl. Cederschiöld Riehl 2: 93 (1878).
b) om växt o. d.: utveckla sig l. trivas (så l. så). Forsius Fosz A 4 b (1621). QLm. 1: 38 (1833). Linet .. lyckas väl i Ångermanland. Fries BotUtfl. 3: 187 (1856, 1864).
2) dep., ävensom (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat ss. refl.) i aktiv form: utfalla lyckligt. — särsk.
a) med subj. betecknande ngns värksamhet, försök o. d.: utfalla lyckligt, slå väl ut, gå väl i lås; krönas med framgång, leda till avsett resultat; äv. med indirekt obj. l. bestämning inledd med prep. för, betecknande den för vilken ngt går bra l. väl osv.; förr äv. i uttr. ngt lyckar ngn. Försöket, företaget lyckades (för honom). OPetri Kr. 145 (c. 1540). Dhett .. (nämnda) ahnslagett hadhe fulle lyckes (om icke osv.). SUFinlH 2: 246 (1606). Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Wågat speel lyckas intet altijdh. Grubb 867 (1665). Denna stöt (mot fienden) lyckades dock ej. PT 1913, nr 223, s. 2. — särsk. (†) med subj. betecknande begäran, bön o. d.: beviljas; uppfyllas, gå i uppfyllelse, få avsedd värkan. Hwar tu än beder, beder tu på äwentyr, löckas thet, så löckes. LPetri 2Post. 71 b (1555). Upå thet mijn ödmiuke begæren måå migh lyckes. OxBr. 12: 314 (1613). Ansökningen lyckades. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
Anm. till 2 a. I denna bet. användes (vard. o. skämts.) äv. ipf.-formen lacks (lax), vanl. med det ss. subj. (o. syftande på ngt förut omnämnt). Det lacks (inte), det lyckades (inte). Landsm. 1: 611 (1880). Nordensvan Figge 77 (1885). SvD(A) 1916, nr 301 A, s. 11.
b) med (konkret) subj., betecknande ngt som utgör l. uppfattas ss. resultat av (ngns) värksamhet. — särsk.
α) om växt o. d.: frodas, trivas; slå väl ut. Winet skal tigh intet lyckas. Hos. 9: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: slå fel för dem). Potäterna .. lyckas i alla klimat. QLm. 1: 12 (1833). Hellström NorrlJordbr. 444 (1917).
β) om bakvärk l. brygd o. d.: bli god, vällyckad. Gumman .. / Frögdar sig at tårtan velat lyckas. Lenngren (SVS) 2: 348 (1796). Dallimporna hade jäst upp bra och lyckat sig. Väring Frost. 288 (1926).
c) opers. — särsk.
α) (†) i uttr. det lyckas ngn (i ngt), det går ngn väl, ngn har lyckan med sig (i fråga om ngt). Så skal tigh lyckas j alt thet tu gör. Jos. 1: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: då skola dina vägar vara lyckosamma). Forsius Fosz 32 (1621). Som .. (ärkebiskopen) sågh, at the Swenske dageligen wäl gick och lyckades. Tegel G1 1: 69 (1622). Schultze Ordb. 2684 (c. 1755).
β) (†) i uttr. det lyckas l. lyckar sig med ngn, det går väl för ngn. Skulle thz lycka sigh medh honom? Hes. 17: 15 (Bib. 1541). Vthi Gudz hand ståår, om thet lyckas medh en Regent. Syr. 10: 5 (Därs.).
γ) (numera ngt vard.) i uttr. det lyckas, förr äv. lyckar sig med ngt, det går bra l. efter önskan med ngt; förr äv. i uttr. det lyckar sig ngn med ngt, ngn har tur l. framgång med ngt. Then som fructar gud honom lyckar thet sich med wener. Syr. 6: 17 (öv. 1536). Landell Bligh 99 (1795). Med förbättringen af Amalias helsa ville det dock icke lyckas. Knorring Cous. 3: 111 (1834).
δ) i uttr. det lyckas ngn (äv. för ngn) (att) göra ngt l. dyl., ngn förmår l. kan (trots mötande svårigheter) l. har turen att kunna göra ngt, det låter sig göra för ngn att göra ngt. Det lyckades för honom, at få den tjensten. Sahlstedt (1773). (Gåskarlen) slog ut med vingarna, men det lyckades honom inte att lyfta. Lagerlöf Holg. 1: 152 (1906). Wulff Leopardi 58 (1913). särsk. i ironisk anv.: råka l. ha oturen att osv.; jfr 3 c. Och väl lyckas det en och annan knekt att inhösta litet rheumatism såsom minne af bivuaklifvet. Quennerstedt IndSold. 53 (1887).
3) [utvecklat ur 2 c δ gm konstruktionsväxling] dep.: (trots mötande svårigheter) förmå l. gå i land med (att göra ngt), trots allt kunna (göra ngt); stundom äv. övergående i bet.: ha turen att kunna l. få (göra ngt); vanl. med personsubj. Han lyckades genomföra sina planer. Vi lyckades att bringa honom på vår sida. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Rosenstein 1: 356 (1809). Jag lyckades sälja ett par (komedier) i manuskript. De Geer Minn. 1: 27 (1892). De (folkliga) fester, som lyckats bevara sig. Nilsson FestdVard. 109 (1925). Hellström Malmros 10 (1931). — särsk.
a) [jfr 2 c α] i uttr. ngn (l. ngt) lyckas i ngt, ngn (ngt) har framgång i fråga om ngt; ngn går i land med ngt (se LAND 6 d). Han lyckas i alla sina företag. Kellgren 3: 228 (1793). Estlander Konsth. 485 (1867). Om han i dessa ändringar .. icke alltid lyckades. 3SAH 2: 189 (1887).
b) [jfr 2 c γ] i uttr. ngn lyckas med ngt, ngn uppnår godt l. åsyftat resultat i ngt. Han lyckades med sitt experiment. Atterbom Minn. 44 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Sandström NatArb. 1: 154 (1908).
c) i ironisk anv.: råka; ha den oturen (att osv.); jfr 2 c δ slutet. Almqvist Ekols. 2: 222 (1847). Den förvirring i tideräkningen, som kyrkan lyckades åstadkomma genom sin motvilja mot den gamla romerska nyårsdagen. Nilsson FestdVard. 194 (1925).
Spalt L 1275 band 16, 1941