Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYCKLIG lyk3lig2, adj. -are. adv. = (†, Runius (SVS) 1: 168 (1703), Nordenflycht QT 1748—50, s. 104), -A (†, Spegel (1712), Lind (1749)), -AN (†, Messenius Blanck. 68 (1614)), -EN (Forsius Fosz 287 (1621) osv.), -T (Swedberg Schibb. 3 (1716) osv.).
Ordformer
(lyck- 1616 osv. lycke- 15931824. lycker- 1830. löcke- 1716. -lig(h) (-li) 1593 osv. -ligit, n. o. adv. 16391755)
Etymologi
[fsv. lykkeligin, lykkeliga, adv. (CodUps. C 20 1: 287); jfr d. lykkelig; av (m)nt. luckelik, lückelik; till LYCKA, sbst.3]
1) gynnad av lyckan (se LYCKA, sbst.3 3). — särsk.
a) om person: gynnad av lyckan, som har l. röner lycka l. framgång (i sina företag), som har lyckan med sig; framgångsrik. Han är lycklig poet l. såsom poet, lycklig i sina företag. Stiernhielm Jub. 20 (1644, 1668). Professor Vater .. är .. öfvermåttan lyckelig i sina curer. NvRosenstein (1729) hos Fürst Stobæus 126. Beskow var i allmänhet ganska lycklig som tillfällighetsdiktare. 3SAH 11: 179 (1896). Hellström Lekh. 49 (1927). — särsk.
α) (†) i uttr. lycklig (till) att göra ngt, väl skickad l. skicklig till att göra ngt. VDAkt. 1674, nr 92 (: till). (Lärare som) icke varit .. lycklige att handleda ungdomen. Alopæus BorgåGymn. 9 (1804).
β) i fråga om spel (med kort, tärning o. d.). Vara lycklig i, förr äv. på spel. Schröderheim Opt. 59 (1794: ). Den som är lycklig i spel, är olycklig i kärlek. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) om själsförmögenheter o. d.: god, framstående; äv. i utvidgad anv.: som vittnar om god begåvning (för ngt); numera företrädesvis i uttr. ha (en) lycklig begåvning (för ngt). Tersmeden Mem. 3: 63 (1740). At .. (han) hade en .. lycklig hand at rita. Mörk ÅmVetA 1756, s. 10. Ett godt hufvud, d. v. s. ett lyckligt minne (osv.). Atterbom Minnest. 2: 369 (1834). Lyckliga själsförmögenheter. Fryxell Ber. 14: 99 (1846). Östergren (1932).
c) om (ngt betraktat ss. en) arbetsprestation: som utfaller (utfallit) väl, som ger (givit) ett godt resultat; (väl)lyckad; utmärkt, förträfflig; stundom: välfunnen, effektfull. Spegel Dagb. 88 (1680). Han (blev) Medicus och giorde lycklige Curer. Dalin Arg. 1: 148 (1733, 1754). (Han) hade gifvit ett särdeles lyckligt svar på ett yttrande. Backman Dickens Pickw. 2: 45 (1871). Att utsikterna till frågans lyckliga lösning (ha) mörknat. Segerstedt Händ. 151 (1919, 1926).
d) om resa: som (går bra o.) slutar väl; god, gynnsam; ss. adv.: väl, bra. Lycklig resa! HovförtärSthm 1659, s. 1. Resan gick lyckligen och väl. Nordberg C12 1: 63 (1740). Så lycklig än färden hade varit. Lagerlöf Troll 2: 102 (1921).
e) ss. adv. (jfr d): på ett av lyckan gynnat sätt; med avsett l. godt resultat, framgångsrikt; äv. med försvagad bet.: utan missöden, väl, bra. Går detta lyckligt, får man vara tacksam. Så går them alt lyckeligan i handh. Messenius Blanck. 68 (1614). OxBr. 12: 244 (1627). Allt har lupit lyckligen af. Gustaf III 1: 92 (1772). Att lyckligt tolka en främmande skald har alltid varit en vansklig uppgift. 2SAH 54: 63 (1878). När sommarens och skördens håvor lyckligen bärgats i ladorna. Nilsson FestdVard. 109 (1925). — särsk. i sådana uttr. som komma lyckligt (och väl) fram o. d., om resande: komma fram (till resans mål) i godt behåll (efter en lycklig resa); jfr d. KOF II. 2: 356 (c. 1655; i bild). Kom Hans Kongl. Maij:tt lykkeligen til Kungsöhr. Spegel Dagb. 9 (1680). SöndN 1862, nr 30, s. 1.
2) som åtnjuter en (stor) förmån, förmånligt lottad; avundsvärd. Vad han är lycklig som får resa! Lucidor (SVS) 210 (1672). Nordenflycht Turt. 4 (1743). PH 8: 24 (1762). Hur lycklig likväl mannen är! / Den starke ingen boja bär. Tegnér (WB) 4: 19 (1822). Bergman Patr. 15 (1928).
3) om person (l. sinne o. d.): uppfylld av glädje l. lycka (se LYCKA, sbst.3 5), glad; lycksalig (se d. o. 1), säll; äv. i utvidgad anv., om ansiktsuttryck o. d.: som uttrycker glädje osv. Lycklig över, äv. åt, förr äv. av ngt. Vara lycklig att få göra ngt. Tessin Bref 1: 7 (1751). Hur kan en brud / Ej glad och lyckeliger vara? Kellgren 1: 123 (1788). Bremer Hertha 349 (1856: åt). Du .. är lycklig af mina ord. Rydberg Sing. 77 (1857, 1865). En lycklig blick. Topelius Fält. 5: 23 (1867). Värden befann sig i ett .. lyckligt lynne. Hallström Händ. 101 (1927). — jfr GENOM-, ÖVER-LYCKLIG. — särsk.
a) i utvidgad anv., om landområde: vars invånare äro lyckliga. Goda Lagar gjöra et Rike lyckeligit. Nehrman JurCiv. Föret. 2 (1746). En sommarfärd till de lyckliga öarna. Mattsson (1907; boktitel; om Kanarieöarna) [efter lat. insulæ fortunatæ].
b) med försvagad bet.
α) i sådana uttr. som skatta l. prisa sig lycklig (att få göra ngt l. dyl.), vara glad (o. tacksam) att osv. OxBr. 8: 520 (1645). Vij böra skatta oss lyckelige at vij kunna lindra edra besvär. Ehrenadler Tel. 885 (1723). De Geer Minn. 2: 24 (1892).
β) övergående i bet.: nöjd, tillfreds; i sht i uttr. vara lycklig med ngt. Hagberg Pred. 4: 28 (1818). Om man finner sig nöjd och lycklig med det bestående. De Geer Minn. 2: 59 (1892).
c) (†) i oeg. anv., om avliden: salig. OWexionius (1688) hos Lucidor (SVS) XIX. Att rättskaffens christna skola efter döden blifva lyckelige. Schartau Pred. 279 (1824).
4) om händelse, omständighet l. dyl.: som innebär l. bringar lycka (se LYCKA, sbst.3 3, 4, 5) l. tur; fördelaktig, gynnsam; glädjande; äv. i sådana uttr. som det är lyckligt (för ngn), det är tur (för ngn); äv. ss. adv. Lyckliga omständigheter. En roman med lyckligt slut l. som slutar lyckligt. Lycklig stjärna, se STJÄRNA. Ett lyckligt äktenskap. Han var lyckligt gift. Forsius Fosz 287 (1621; i bild). Gif (o Gud) god anslag, hälssam Råd, / Och lyklig vthgång. Stiernhielm Jub. 140 (1644, 1668). Lyckliga händelser. Kellgren 3: 215 (1793). Oscar I Straff 25 (1840). (Han slapp se hur de nyliberala blevo ångerköpta) och det var kanske lyckligt för honom. Strindberg NRik. 25 (1882). Lyckligt gift. Strix 1901, nr 24, s. 1. Att han, under lyckligare förhållanden, kunnat bli (osv.). Hellström Malmros 20 (1931). — särsk.
a) (†) i uttr. lyckligt född, som har födts till ett lyckligt liv. VFörsök 3: 13 (1755).
b) (†) i uttr. (önska ngn) lycklig välmåga, högönsklig välmåga, god hälsa. OxBr. 12: 345 (1611). Därs. 5: 85 (1616).
c) (†) med försvagad bet., användt ss. stående epitet (ss. en undersåtlig hyllning för furstliga personer) i sådana uttr. som ngns lyckliga kröning l. bröllop o. d. RA I. 3: 174 (1593). På theras F. Nders lyckelige .. Bröllops höghtijdh. Messenius Sign. (1612; i titel). KlädkamRSthm 1675, s. 350 a.
5) (†) ss. adv.: lyckligtvis, till all lycka. PH 6: 4418 (1756). Lyckligen är antalet inskränkt af de människor, som (osv.). Rosenstein PVetA 1789, s. 160. Johansson Noraskog 3: 341 (1887).
6) lyckobådande; numera bl. i sådana uttr. som (ett) lyckligt förebud o. d. Somlige foglar hafwa the (i hedna tider) hållit före wara Lyckelige. Isogæus Segersk. 1094 (c. 1700). Et lyckligit omen. Fiellström Björn. 21 (1755). Nilsson FestdVard. 192 (1925).
7) om tidpunkt: då ödet är välvilligt, gynnsam; lämplig, läglig. Må det ha skett i en lycklig stund! På en lyckeligh stund kan mycket winnas. Grubb 698 (1665). Thorsdagarna äro (enl. folktraditionen hos finnar o. lappar) lyckligast för allt trolleri och häxande. VetAH 1804, s. 85. Runeberg 5: 128 (1863).
8) i utvidgad anv. av 1 (a), 3; om tid: då ngn (ngt) har lyckan med sig, känner sig lycklig o. d. En lyckelig eller olyckelig framtid. SynodA 1: 554 (1780). Konster och Vetenskaper ägde under .. (kejsar Augustus) et af sina lyckligaste tidehvarf. Regnér Begr. 62 (1780). Sjungom Studentens lyckliga dag. PT 1852, nr 66, s. 1. Därs. 1908, nr 218 A, s. 3.
9) [efter lat. Arabia felix, efter gr. ἡ εὐδαίμων Ἀραβία, lyckliga Arabien, vilket är en felaktig övers. (beroende på att i gr. begreppet ”lycklig” förknippades med ”höger”) av arab. al-Ja’man, landet till höger, dvs. söderut (motsv. nuvarande Yemen)] i uttr. Lyckliga Arabien, om Arabien, särsk. Sydarabien (Yemen); jfr 3 a. Hiorter Alm. 1747, s. 20. NF 1: 936 (1876). NorstedtVärldH 4: 399 (1928). Anm. Till detta uttr. har tillf. bildats uttr. lyckliga araber ss. benämning på invånarna i Lyckliga Arabien. Hiorter Alm. 1747, s. 16.
Ssgr: A: (3) LYCKLIG-GÖRA, v. göra (ngn l. ngt) lycklig(t); glädja (ngn l. ngt); i p. pr. äv. i adjektivisk anv., närmande sig bet.: lyckobringande; äv. i uttr. lyckliggöra ngn (l. ngt) med ngt, glädja l. begåva ngn med ngt. Phosph. 1810, s. 70. Den fred, som lyckliggjort Europa. Snällp. 1848, nr 1, s. 4. (Skönhetskänslan) är en .. lyckliggörande makt, der hon samverkar med de sedliga krafterna. Rydberg RomD 90 (1877). NF 5: 929 (1882: med). Sedan någon tid lyckliggöres landsorten av en smart bandaktör med ett opus som (osv.). SvD(A) 1929, nr 306, s. 11 (ironiskt).
(3) -GÖRARE. jfr -GÖRA. Böttiger 4: 313 (1854, 1869; ironiskt).
-SALIG. (†)
1) till 3: lycksalig, säll. MStenbock (1703) i KKD 12: 167.
2) ss. adv., till 5: lyckligtvis. Lyckligsaligt för oss afböjdes (fiendernas infall i landet). HT 1918, s. 198 (1809).
B: (jfr 4) LYCKLIGT-VIS, adv. till all lycka (se LYCKA, sbst.3 3), som tur är (l. var); äv. i uttr. lyckligtvis för ngn. Creutz Vitt. 22 (1762). Annerstedt RudbeckM 20 (1902: för).
Avledn.: LYCKLIGHET, r. l. f. [fsv. lykkelikhet] (†) särsk. till 1 o. 3: framgång; välgång; välfärd; sällhet. Annerstedt UUH Bih. 1: 410 (i handl. fr. 1654). CAEhrensvärd Brev 2: 58 (1795). Björkman (1889).

 

Spalt L 1277 band 16, 1941

Webbansvarig