| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LYCKSALIGHET lyksa4lig~he1t, äv. 300~2 l. 3~200 (lycksa´lighet Weste), r. l. f.; best. -en; pl. -er (Schück VittA 1: 146 (i handl. fr. 1631), Laurin Skämtb. 617 (1908)).
1) motsv. LYCKSALIG 1: förhållandet l. egenskapen att vara lycksalig; sällhet. Stiernhielm Lycks. 3 (1650, 1668). Som alla vetenskaper hafva Menniskliga lycksaligheten för sit yttersta ändemål. Berch Hush. 15 (1747). DN(A) 1922, nr 6, s. 8. — särsk.
a) i uttr. lycksalighetens ö(ar), ö(ar) där enl. folksagan invånarna leva i ett oavbrutet sällhetstillstånd; jfr LYCKSALIG 1 c. JGHallman Vitt. 221 (c. 1740). Lycksalighetens ö. Atterbom (1824; boktitel). De Geer Minn. 1: 11 (1892). (Kanarieöarnas) eventuella identitet .. med lycksalighetens öar. Mattsson LycklÖ 87 (1907).
b) [efter gr. εὐδαιμονία] (föga br.) filos. om det tillstånd av högsta (jordiska) lycka som enl. eudemonismen är livets mål. Snellman El. 1: 59 (1837). Boström 2: 38 (1838). Ribbing Anthr. 31 (1861).
c) (numera bl. tillf.) konkretare, om ngt som bereder lycksalighet. OxBr. 10: 308 (1630). Hälsa och alla Lyckosaligheter af Gudj alzmächtig:ste eder här mäd och altijd önskandes. Schück VittA 1: 146 (i handl. fr. 1631). HC11H 5: 64 (1671). (Munken) Nedsänkte .. (mitt barn) i kalla vattnets djup, / Och dränkte der mitt lifs lycksalighet. Nicander 2: 352 (1820).
d) (i högre stil) motsv. LYCKSALIG 1 d, om det tillstånd vari de saliga befinna sig, evig salighet; äv. i uttr. den högsta lycksaligheten. Lycksalighetens rike, dvs. himmelen. Muræus Arndt 2: 289 (1648). Intet orent väg kan finna / Till lycksalighetens rike. Ps. 1819, 294: 2. Återlösningen .. gifver kroppen genom uppståndelsen lycksalighet. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 359 (1834).
e) [jfr uttr. salighetens horn (se HORN 1 f)] (†) i uttr. lycksalighetens horn, om ymnighetshorn som tänkes fyllt med lycksalighet; jfr HORN 3 c (slutet). Een purpur, lijflig fijn Aurora / Tig stiger up, o Swea kär. / Lycksalighetens Horn hon bär; / I föllie med then blomstrand’ Flora. Stiernhielm Parn. 3: 10 (1651, 1668).
2) (†) motsv. LYCKSALIG 3. — särsk. dels, i fråga om person: medgång, framgång, lycka, dels, i fråga om land l. dyl.: välfärd, välstånd; välgång; jfr LYCKSALIG 3 a, b. Svart Gensw. H 3 a (1558). Dens. G1 155 (1561). (Hans) dygdelige Bedriffter och Lycksaligheet hafwer honom til Ähra vphögt. Schroderus Os. 2: 104 (1635). Grund till et lands styrckia och lycksalighet är myckenheten af inbyggiare. Höpken 2: 72 (1747).
-LÄRA, r. l. f. särsk. (föga br.) filos. till 1 b: lyckolära. Phosph. 1810, s. 247. Ahlman (1872). —
Spalt L 1284 band 16, 1941