Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYNKUR l. LYNKURER, m.?
Ordformer
(lync-. -ur 1734. -urer 1541—1757)
Etymologi
[jfr ä. eng. lyncury; till senlat. lyncurius, efter gr. λυγκούριον, tidigt uppfattat ss. bildat av λύγξ, lo (se LO, sbst.1), o. οὖρον, urin (se d. o.), o. förknippat med föreställningen att ädelstenen bildats av lodjurets urin]
(†) visst slags ädelsten. 2Mos. 28: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: hyacint). Serenius (1734, 1757; under lygure).

 

Spalt L 1320 band 16, 1941

Webbansvarig